Ibland är det verkligen det lilla som är det stora

Plötsligt händer det. Vi kommer in på förskolan med andan (jag) och gråten (lillskruttan) i halsen. Överdragsbyxorna i näven eftersom jag inte orkat ta fajten hemma. Båda två beredda på ett avsked fyllt av tårar, svett, stress och dåligt samvete. 
Då kommer en pedagog.
Läser situationen. Och säger
Ska du följa med mig och låsa upp förrådet? Jag vet inte om jag fixar det här med att blippa kortet själv... är du bra på att blippa kort?
Lillskruttan funderar. Hon fattar att det här är en avledningsmanöver.
Hon sneglar på mig så att jag ska fatta att hon fattar. Men alltså, blippa kort. Och få vara först in i förrådet och bokstavligen lägga tumvantarna på de bästa leksakerna. Hon kan inte tacka nej. 
Då säger vi hej då till mamma! säger pedagogen hurtigt och drar iväg med ungen innan hon hinner fundera något mer. 

Så. Så ska måndagar tas.