Tre saker

Första saken: jag vet när jag går ombord på planet mellan Stockholm och Frankfurt att det här kommer att bli väldigt tajt om tid. Risken att jag ska missa planet mellan Frankfurt och Rom är betydlig.
I samma stund som jag lättat inser att jag har en plats vid gången (och alltså något bättre odds att ta mig av planet snabbt) reser sig mannen från mittensätet. Han är lång och bred, säkert två meter lång och väger 100+.
Ska du in här? säger han när jag lägger mobilen på sätet och slänger upp väskan ovanför.
Nä…? Jag sitter här, säger jag och pekar på sätet ytterst. Han har redan krånglat sig ur mittensätet och står i sin fulla höjd och bredd i gången.
Det är kanske bättre att du sitter i mitten? säger han och gör en svepande gest med handen som för att gentilt bjuda in mig att ta sämsta platsen.   
Jag blir först ställd, sen förvånad över hans fräckhet.
Nä, säger jag bara, jag vill hellre sitta ytterst.
Han blänger på mig och tar sats för att försöka igen, men säger inget utan viker surt ihop sig i mittensätet igen och beter sig sedan resten av flygningen som en sur 4-åring som tappat sitt gosedjur och dessutom fått fel pyjamas. Han stönar, han vrider på sig, kan omöjligt sitta bekvämt (och det fattar jag ju, ser ut som att jag skulle ha knölat in mig i en såndär bil man kan åka en plingande minut i på ICA Maxi för två 10-kronor).
Hans manspread är inte av denna värld. 120 grader, minst.

Om han istället sagt Ursäkta, jag ser att du har platsen vid gången och jag har mittenplatsen. Jag får fruktansvärt ont i benen/ryggen/höften av att inte kunna sträcka på mig. Skulle du kunna tänka dig att byta?
Då hade jag gjort det. Lätt.
Men den där jävla attityden, som att det vore mitt fel att han ser ut som en övergödd giraff. Tänk er att en överviktig dam skulle bete sig så mot en yngre man… skulle inte tro det va?

Andra saken: väl framme i Frankfurt inser jag när vi kliver av bussen (som ju väntat på alla i planet så var man satt kvittade) att mitt nästa plan redan har börjat boarda. Frankfurt är en stor och otrevlig flygplats, och jag måste förflytta mig långt.
Jag springer. Så fort jag kan med rullväska och ryggsäck. Saktar inte ned. Svettas. Tappar hårsnodden. Andas bara när jag chansar på att hissen går fortare än trapporna. Hinner, med typ noll marginal.
Messar min kollega som även är min löparpartner ”det är det här vi tränar för!” och känner mig sjukt nöjd, om än lite äcklig när jag alldeles röd och ångande slår mig ner på min plats.

Tredje saken: i sätet framför mig sitter vad jag gissar är ett par mor-eller farföräldrar med en pojke på kanske 8-9 år. Pojken är stundvis väldigt upprörd och våldsam. Han slår kvinnan, hårt. Drar henne i håret. Flera passagerare reagerar och flygvärdinnorna kommer och erbjuder choklad till pojken. Mannen, som jag alltså tror är morfar eller farfar, hjälper till att bända upp pojkens fingrar när han luggar kvinnan som värst. Men han säger ingenting. Erbjuder sig inte att byta plats.
Det är en väldigt märklig scen.

Och nu är jag i Rom och har precis druckit en cappucino.
When in Rome, liksom.