Det barnet har inget normalläge, det är solsken och fågelsång eller åska och blixtar.
Aldrig halvmulet och vindstilla.
Men nu är det värre än vanligt.
Läggningarna senaste veckan är alltid kryddade med tårar, stamp i golvet, händer för ögonen och kollapsliknande fall i soffan. Det är inte det att hon inte vill gå och lägga sig. Men det är då hon börjar famla, högt och lågt, efter saker att gråta över.
Storskruttan har feber, då är det plötsligt synd om lillskruttan som INTE har feber. Så orättvist.
Kommer du ihåg den där gången då pappas kompis bjöd på godis, då fick hon en bit som inte var god. Det kan man gott gråta en stor skvätt över såhär fyra månader senare. Varför var hon den som kom sist ut från mammas mage? Superorättvist ju!
Och så vidare och så vidare.
Det gör mig alldeles matt.
Vad jag än gör hittar hon något att bli oerhört upprörd över.
Fick hon ingen smoothie igår? Jag gör en smoothie nu. Men den är för kall, för rosa, för vit, för tjock, för tunn. Det går inte att vinna.
Det går väl över.
Det går väl över.
Men det tar så mycket energi.
Vi har en som inte är explosivt arg, men likväl lite ledsen nästan varje kväll. Jag har landat i att det är hennes pysventil. Det måste pysa ut lite varje kväll för att hon ska kunna sova lugnt. Tänker att det kanske är samma här fast en större ventil då? Fast iförsig, så orättvist att bli född sist, eller att man fick en äcklig godis för två år sen. För vissa människor är oförrätter för evigt, hon kanske har en släng av det också?
ReplyDelete