På ömma knän mot ljuset i tunneln

Vi kom alltså hem i tisdags.
Sen däckade jag.
Onsdag kom jag knappt ur sängen till soffan.
Polska negmamman följde barnen till skolan och lagade middag åt dem.

Igår tyckte jag att det fick vara nog och klädde mig, packade laptopen i ryggan och cyklade mot campus. Fick vända halvvägs och krypa tillbaka till soffan.

Jag har varit så svag. Mått så illa. Hostat så ont.

Det är inte över, men det är nog bättre. 

Jag sover väldigt dåligt, men tidsomställningen spökar såklart också.

Idag har jag ätit en rejäl frukost.
Det är det första rejäla nånting alls jag ätit på en vecka. 

På måndag börjar jag mitt nya jobb och på tisdag ska jag åka till Norrköping på viktig konferens. Eller så ska jag inte det. Har bestämt mig för att bestämma mig angående det imorgon.
Men jag lutar åt att inte. Att stanna hemma och återhämta mig i lugn och ro. Jag vet hur de här konferensresorna ser ut. Långa dagar av möten, mingel, dragningar och sedan ännu längre kvällar med middagar, mer mingel och sent i säng. 

Vill inte riskera att däcka igen bara för att jag inte fick den vila jag behövde. 
Jag vill göra ett gott intryck såklart, visa vad jag går för. 

Att ställa in är inte min grej. Pannben i kaklet är det.

Men inte den här gången.
Nu har jag provat känna hur en influensainfuserad krash känns.
Och det tog ont.