Stephanie

För länge sen, typ vadå...14 år sen eller något sånt, fick jag en ny kollega på Idaho State University där jag jobbade då. Hon hade den pipigaste röst jag nånsin hört, alltid knallrosa läppstift på tänderna, ett blonderat knullrufs från 80-talet och gick alltid klädd i nopriga yogabyxor. 

Hon hade flyttat från Kalifornien till Idaho men levde mentalt kvar i ett kollektiv från de glada dagarna i Newport Beach.
Jag hade inledningsvis svårt att placera henne pga hur hon såg ut, den kompetens jag viste att hon hade, hennes (ubertrevliga men samtidigt lite fnissiga och slamsiga) sätt att vara blandat med hennes knivskarpa kommentarer kring rapporteringsmodeller och olika former av anslag.

Hon var mycket speciell. Och vi jobbade väldigt nära varandra under några år och blev också väldigt goda vänner. När jag slutade och flyttade till norra Idaho höll vi kontakten och pratade daglien under en period då hennes mamma gick bort i en helt bisarr olycka. Mamman, som bara var 16 år äldre än Stephanie, och bodde tillsammans med sin dotter, hade (jag skämtar inte) böjt sig över gasspisen medan hon höll på att färga håret och därmed hade massa kemikalier inlindade i håret, och fattat eld. 

You can't make this shit up.

Stephanie var hemma och kunde försöka hjälpa sin mamma, släcka elden osv. Men mamman fick så svåra kemiska brännskador att hon avled några veckor senare på sjukhuet. 

Sen bodde Stephanie själv i huset, alltid tillsammans med minst två hunder och otaliga katter som hon adopterade från olika härbärgen. Vi hördes vid ibland, via sociala medier mest, och ibland skickade jag ett mail. 

Under hemresan från USA förra veckan fick jag ett meddelande från vår tidigare gemensamma chef som berättade att Stephanie inte kommit till jobbet efter nyår, varpå man beordrade en sk welfare check, och polisen hittade henne avliden. 

Det är liksom allt jag vet.
Att hon är död.
Men inte hur, varför, vad som hände.

Så är det. 
Och det känns så tragiskt.