Den tunna huden

Tummen jag klippte toppen av då, undrar ni säkert, hur gick det med den egentligen?
Jomen tackar som frågar, förstår att ni vill veta.

Närå, förstår att ni klarar er bra ändå, men berättar iaf pga den är väl ändå min blogg och jag som bestämmer. 

Sen någon vecka sedan är den döda toppen borttagen och tummen ser för ett otränat öga helt vanlig ut. Men det är den inte. Inte helt vanlig. För hudlagret på fingertoppen (det som växte fram under den döda toppen) är tunt som på en blåsa och att nudda, vadsomhelst, gör jätteont. 
Så kommer det väl vara nu ett tag, tills huden blivit tjockare, härdats, och inte är så öm och bräcklig längre. 

Tänker på uttrycket att ha tunn hud, eller skin på näsan, att vara hårdhudad, etc.
Det är så bokstavligt.
Det gör väldigt ont att ha tunn hud. 

Lillskruttan som är väldigt taktilt känslig får extremt torra och nariga händer på vintern eftersom hon avskyr allt vad lotion och salvor heter. Så jag har börjat ta för vana att kladda in hennes små fnöskbitar till händer med tjock hudsalva efter hon somnat.
Det hjälper.
Ibland kommer hon hem med plåster på knogarna där det börjat blöda för att huden spruckit av köldeksem och jag tjatar inte längre om salva utan väntar bara tills hon slockat istället. 

Jag förstår inte hur man kan hata lotion, själv sitter jag och smörjer händerna flera gånger om dagen när det kallt och torr luft och smörjer ansiktet morgon och kväll för att det inte ska kännas som att jag har stelnad lera i fejjan.