Ursäkta, vad händer?

Här kommer, om inte alla, så iallafall en rejäl samling känslor i rakt följande led.

Spänn fast er. 
Långt är det också.

Torsdag visade jag ju lägenheten över zoom för professorn från Florida.
Hon var positiv men flaggade för att hennes vuxna dotter skulle kunna komma att ha andra åsikter. Sen frågade hon väldigt mycket kring vintrarna här, om kylan, väglaget osv.
Jag svarade ärligt men tänker att vi båda förstår att nån som bott i Florida 20 år har en anning uppfattning om vad inte såvärst kallt betyder, än vad jag har. 

Innan vi la på frågade hon när jag ville ha besked. 
Innan helgen, sa jag. Alltså typ senast fredag kväll, svensk tid. 

Absolut, det blir bra. Sa hon.

Hoppet 

Sen gick jag och la mig och vaknade utan att ha fått svar.
Cyklade till jobbet och försökte intala mig själv att det är lugnt, det betyder inget.

Bestämde att om hon svarade positivt under dagen skulle jag köpa en flaska bubbel på vägen hem. 
Halv fyra cyklade jag hem utan att stanna på systemet. 
Min man hade ändå varit där visade det sig, och köpt en flaska Riesling, dock av misstag en alkoholfri sådan. Jag tycker inte om Riesling. Och alkoholfritt vin ska vi inte ens prata om. 

Jag såg det som ett tecken.
Och inte ett gott sådant.

Uppgivenheten

Halv tio på kvällen svarade hon. Jag vill gärna hyra lägenheten om det går bra. Skrev hon. Eh, ja. Jo det går jättebra. Svarade jag. 

Lättnaden.

Hon undrade hur vi gick vidare. Jag förklarade att jag skickade ett förslag på avtal så fick hon granska och signera om allt såg ok ut. Det gjorde lördag.

Radiotystnad.

Ångest.

Men nu. Nu är det påskrivet!

Ny lättnad.

Nu får vi nog ta paus. Det kommer mer känslor. Men jag sitter på bussen och skriver och börjar må lite illa av att glo på skärm.