Det som aldrig tar slut

Jag fick ett DM på Instagram i går från min svåger som ju fick ett (nä flera) utbrott under sommaren och sedan dess inte hört av sig till någon. Han skickade visserligen ett sms till min man på hans födelsedag, men jag har inte hört någonting.
Inte till lillskruttans födelsedag, inte när jag låg på sjukhus, ingenting.
Nu skrev han att han hört om min arm och att det var tråkigt. Han bad om ursäkt för att han inte grattat lillskruttan och förklarade det i stort sett med att han varit arg och inte kunnat hantera sin familj.
Och jag tänker.
Jag tänker att familjerelationer är väl alltid speciella och visst, jag har inte vuxit upp i hans familj men jag har ändå varit en del av dynamiken i snart tjugo år. Hans föräldrar är inte hemska människor. Jag har svårt att tro att hans barndom, som ju utspelade sig parallellt med min mans och deras lillasysters barndomar, ska ha kunnat vara så fruktansvärd som han i perioder hävdar.

Jag svarade i alla fall att jag uppskattar att han hör av sig. För det gör jag. Oavsett allt annat så kommer han alltid vara barnens farbror.
Familjerelationer tar inte slut.
De kan vara svåra, infekterade, stillastående. Och det tror jag att han är väldigt medveten om. Han är inte ute efter att bryta. Exakt vad han är ute efter, uppmärksamhet, sympati…. vet inte.
Men det som kanske stör mig mest i allt det här är att jag tänker att han tar det för givet.
Utnyttjar att familjerelationer inte tar slut.
Men han förstår nog inte heller hur mycket de kan ta skada.