Släkten är värst ju

Märkligt att det ska vara så svårt med släkt. Eller?
Kanske är det helt naturligt.
Vuxna barn ska inte bo hemma och att det ska gå helt friktionsfritt vid återträffar är väl inte att begära heller. 

Skulle jag kunna sätta gränser? Vägra bo så många veckor hos mina svärföräldrar. Kräva att de upplåter ett av sina hus till oss och bara oss och knacka när de kliver på och låter oss sköta oss själva. 
Ja, det skulle jag kunna.
Men det skulle inte vara värt det pga hur onaturligt de skulle tycka att det var och hur dålig stämning det skulle bli. 

Jag återvänder hela tiden i tanken till hur det skulle vara om vi bodde i USA och kom till Sverige för en sommar. Jag vet att jag skulle bli förolämpad och ledsen om min man och mina (då) amerikanska barn inte kunde tolerera att tex ta av sig skorna inomhus, ta av sig kepsen vid köksbordet, bada bastu nakna, kanske få för sig att bre smör på sockerkaka, etc.

Bit ihop för helvete, skulle jag tänka då. Ansträng er. För nu är vi här och det här är också ert arv. 

Men. En sak som jag faktiskt har tänkt ta upp med min svärmor och min svägerska är inför julen... jag kommer förslå och rösta för att vi skippar presenter vuxna emellan. Presenter till alla barn, och vi vuxna kan antingen ha nåt slags lotteri där alla bara köper till en person, eller så lägger vi några dollar i en gemensam pott och går ut och äter gott eller går på vinprovning. 

För det här med julklappar är en sån jäkla ångest varje år vi firar i Idaho.
Och det vill jag slippa.