Lallar runt i Budapest

Flygskam. Nej, vi släpper det nu. 
Köttet likaså. 

Alla vet. Alla väljer själva. 

Jag är alltså i Budapest med min familj, min svåger och hans fästmö, samt mina svärföräldrar. Min mans familj alltså. Och ja, min mans lillebror är en tjejtjusare, det får man nog säga. 
Jag har känt honom i snart 20 år. Jag har inte blivit introducerad för lika många flickvänner, men det är fasen inte långt ifrån. 

Han har inte svårt att få tjejer och han är inte världmästare i att vara singel, vi kan väl säga så. 

Den här nya iallafall, jag gillar henne. Det har jag sagt förr. 
Jag hoppas det håller. Det har jag också sagt förr. Men jag menade det då och jag menar det nu. 

Storstadsliv med släkt och småbarn (nåja, så himla små är dom faktiskt inte) är vad man gör det till. Vi kollar på mäktiga byggnader och statyer, äter glass och spännande bakverk, hittar lekparker och åker spårvagn. 

Lillskruttan tycker att det är jobbigt att gå långa sträckor, vilket det ju är. Men biter ändå oftast ihop. Båda vågar prova nya maträtter även om de inte alltid gillar vad de smakar. Och de ser ungdomsgäng, uteliggare, gatumusikanter och diverse folk som är precis som hemma fast ändå inte alls. Och jag tror att det är bra. Igår köpte vi crepes från en gatuvagn där det låg en hund innanför disken och sov på kassaapparaten. 

De ställer tusen frågor och vi svarar om vi kan och vet vi inte så säger vi det, att vi inte vet. Vi upptäcker tillsammans. Jag vill att det ska vara spännande men tryggt. Och det tror jag att det är. 

Och naturligtvis hade vi lika gärna kunna vara i Trollhättan, men med tanke på internationell familj osv. det är grymt skönt för mig att inte vara på hemmaplan. Alltså jag kan språket lika lite som de andra, med undtantag för nya svägerskan som är östeurope och fattar lite. Hon har dessutom varit här förrut och får stå i centrum. Det är skönt. 

Vi har det bra.