Regn rensar luften

Det känns bättre idag. Igår sken solen och tårarna trängde två millimeter bakom ögonlocken hela dagen. Idag regnar det och jag har blöta jeanslår efter cykelturen till kontoret.

Den slet så, den senaste resan.
Och det som hände på tågstationen i Dortmund var detta.

Jag skulle åka ut till ett möte, själv. De andra deltagarna skulle antingen åka dit med bil eller vara på plats tidigare eller senare så jag skulle ta tåget själv. Nemas problemas. Eller.

Jag hade googlat hur jag skulle åka, 6 hållplatser utan byte. Ej svårt. Men när jag skulle köpa biljett i automaten funkade det inte. Jag tryckte och tryckte, dubbelkollade att jag gjort rätt, men ingen biljett spottades ut.
Försökte flera gånger.
Kände frustrationen tränga på och hur det blev svårare att andas i munskyddet. Till slut kom en man fram och frågade om jag behövde hjälp. Jag förklarade problemet, han tryckte på exakt samma knappar som jag redan gjort, och konstaterade efter ett försök att maskinen var trasig.
Med axelryck bara. Så, kaputt! Prova en annan maskin.
Och då funkade det ju. Det hade inte slagit mig i huvudtaget att problemet hade kunnat ligga utanför mig. För mig var det självklart att det var jag som gjorde fel.

Sen gjorde jag fel på riktigt i alla fall. Tog fel tåg. Eller rätt tåg åt fel håll.
Vet inte. Men det blev fel, och när jag insåg det och försökte lista ut hur jag skulle ta mig tillbaka så började jag återigen få svårt att andas. Tårarna gick inte att stoppa utan rann ohejdat bakom solglasögonen och ner i munskyddet.
Jag satt kvar på tåget tills vi kom tillbaka till stationen där jag börjat. Klev av och ställde mig framför en karta över alla linjer och stationer. Såg ner på mobilen där jag skärmdumpat namnet på stationen jag ville till. Såg upp på kartan. Kunde inte minnas namnet. Såg ner på skärmen igen, såg namnet men förstod inte hur jag skulle kunna läsa det. Såg upp igen. Blankt. Så höll jag på.
Det gick inte att forma bokstäverna till ett ord som jag kunde hålla fast i två sekunder.
Till slut kunde jag inte se alls för alla tårar och fick ge upp och bara sitta ner och gråta i en kvart.

Jag kom en timme för sent till mötet. Om det gjorde något var det ingen som sa något. Resten av resan gick utan större problem och jag fick inte andnöd någon fler gång.
Men det var obehagligt.
Och jag fattar att det kanske är en liten signal.
En liten varningsklocka.
Jag hör den.
Lyssnar.
Tänker.