5 av 6

Sex jobbresor mellan slutet på mars och mitten på juni. Det är rätt mycket. Visste det innan, känner det nu. Sitter på flygplatsen och väntar. Den här gången ska jag iallafall bara representera ett projekt, hålla en presentation, och sedan mest vara åskådare.
Lyssna, ta in, skapa kontakter.  

I Belgien finns mycket goda snacks och barnen har önskat kokakor (typ små mjuka, koformade sockerkakor med chokladsmak) samt hippo snacks, vilket är en variant av Kinder Bueno fast formade som en liten flodhäst, doppade i vit choklad och fyllda med nutella.
Mutor, mutor.
Jag köper lydigt.  

Allt pekar i nuläget på att mannen drar till Costa Rica igen till hösten. Förhandlar kontrakt fram och tillbaka, men han vill ju. Och då vill jag också, att han åker alltså.
Ingen blir glad av någon som inte är glad.
Och hans föräldrar står redo att infinna sig när helst jag vill för att ta hand om barn och underlätta min vardag på alla sätt. Jag kollar inbokade jobbresor inför hösten. Vilka är nödvändiga. Tackar nej till en konferens som ser jätteintressant ut.
Erbjuder mitt abstract till en kollega. Man kan inte göra allt. 

"Är det så att du har lite svårt att säga Nej?" frågade min chef på utvecklingssamtalet. 
Nej, det är det egentligen inte. Eller kanske lite.