Jag skriver vad jag vill och du kan hålla käften

Igår blev jag utfrågad om bloggen av en konststudent under 30. Han är en massa andra saker också såklart, människor är ju som vi alla vet komplexa varelser. Men nu ska jag fokusera på hur störig jag tyckte han var i just det här avseendet, och väljer därför att presentera de sidor som i andra sammanhang säkert kan vara till stor fördel.
Konststudent.
Ung.
Ja, och man också, då.

På nåt sätt halkade vi in på ämnet skrivande, mitt jobb, kreativt arbete, bla bla och jag sa
Men jag har en blogg också, och där skriver jag ju precis vad jag vill
Vad skriver du om då? undrade han.
Vad jag vill, sa jag ju, sa jag. 

Jag såg på honom att min blogg var en han inte velat läsa även om han kunnat. (men det kan han inte pga kan inte svenska) 
Det är lugnt. 
Men han ville ändå veta mitt syfte, min stil, min målgrupp. 
Vad jag ville säga. 
Det var inte frågorna i sig som var mest störiga, det var sättet han frågade dem på. 

Och jag kände mig trängd och skulle plötsligt försvara existensen och meningen med det här, mitt utlopp för överskottsorden som bland måste få sippra ut. 

Hela grejen är ju att jag behöver inte vilja säga mer än orden när man läser dem. 

Mer än orden när de lämnar mina fingrar. 
Jag skriver om intryck och tankar och händelser som av nån anledning ligger kvar.

Han såg fortsatt skeptisk ut och jag tänkte, du kommer hamna i min blogg.