Släpp mig aldrig

Mitt yngsta barn är inne i en period där hon har väldigt svårt med avsked och avstånd. Igår kväll gick jag ut med soporna. Jag sa tydligt till henne att jag skulle göra det, att hennes storasyster stod i duschen. Hon hade inga problem med att jag gick, men när jag kom tillbaka två minuter (max) senare hade hon ringt min telefon (som låg i köket) tre gånger. 

På simskolan är det plötsligt hysterisk gråt först när jag lämnar rummet med poolen och sedan om jag inte står först i ledet av det fyrtiotal föräldrar som trängs utanför vid lektionens slut. 
Under tiden lektionen pågår är det dock inga som helst problem, då har hon fullt fokus och kul i vattnet. Det intygar ledarna varje gång. 
Bara jag går ut är det lugnt sen.

Imorse grät hon vid lämningen på förskolan, trots att hon lämnades inne vilket hon ju gillar. 

Det har (vad jag vet) inte hänt något särskilt för att utlösa detta.
Inte så att hon blivit lämnad på bensinstationen när vi tankade eller kvarglömd på biblioteket. Plötsligt är hon bara extremt mån om att veta var vi är, och framför allt jag, och själva avskedet är extremt ångestladdat.
Jobbigt. 
Knappast varken farligt eller unikt.
Men jobbigt likafullt. 

Samtidigt rasar förhållanden runt om kring oss. För en sisådär tre, fyra år sen härjade ju skilsmässlingen i våra bekantskapstretsar och nu verkar en ny våg ha dragit in.
Par går isär åt höger och vänster och plötsligt ska 40-taggare ut i dejtingvärlden på ostadiga ben och de faller, reser sig, snubblar och stapplar omkring.
Jag säger inte att man ska stanna i ett obra förhållande bara för att dejtingvärlden verkar fruktansvärt fruktansvärd.
Det säger jag inte.
Men herregud. 
Jag är glad att jag inte är singel. 

Det säger jag.