Andorlunda

Igår när Lillskruttan skulle somna och hennes tankar som vanligt började vilja snegla mot allt som är jobbigt i världen, sa hon:
Mamma... alltså jag vill ju att pappa ska komma hem men det är ändå som att jag lite, lite inte vill det.

Min man kommer hem idag, sent ikväll, och ska vara hemma tills i början på april. Tror vi, hans fakultet är lite dåliga på att hålla sin kalender så det kan komma att ändras men några dagar hit eller dit, men sån är planen. 

Men iallafall. Jag vet ju att man inte ska skamma barn för deras känslor, alla känslor är okej osv. Så jag sa inte men så får du inte tänka! eller nej, hur kan du känna så?

Känns det så? frågade jag istället förstiktigt och uppmuntrade henne att fortsätta.

-Jaa... för liksom allt blir så andorlunda nu.. utvecklade hon.
Hon säger andorlunda, med betoning på d:et. Gölligt. Jag älskar alla såna grejer barnen säger och bli alltid lika ledsen när de slutar med sånt. Förr sa hon alltid godmorgonrock istället för badrock eller morgonrock, det har hon slutat med... snyft.

-Nu är vi ju liksom vana vid att vara bara vi åsså kommer pappa och så blir det liksom inte som vanligt igen och sen ska han åka bort igen ju.... fortsatte hon med darr på läppen.

Och ja, jag förstår henne precis. Och det sa jag till henne också.
Det är omställningen som är värst.
Det är inte det att hon inte vill att hennes pappa ska komma hem.
Men hon tycker inte om när allt ställs på ändå och blir så andorlunda.
Det gör inte jag heller.

Jag känner precis likadant. Det är nästan bara jättebra och kul och roligt och positivt att han kommer hem. Men lite, lite jobbigt också. 
Nu måste vi gå igenom en omstrukturering i familjeföretaget och jag får visserligen färre arbetsuppgifter men jag är inte heller ensam chef längre.