Så många dagar

Sitter på tåget och rullar bortåt. Vi är två tågtimmar norr om Lule, var nu det kan tänkas vara.
WiFi lämnar mycket att önska och den lilla motivation jag hade att jobba på tåget stärks inte direkt av den svajjiga mottagningen.

Nyss gick jag till vagnen framför och köpte en kaffe. Det innebär att jag helskinnad (två gånger!) tog mig över det helvetsgap som det är att gå mellan två tågvagnar, i det där visserligen säkert helt säkra utrymmet, men där rälsen rusar under skosulorna och det lever om som om två arga drakar var i luven på varandra. 

När jag var liten och åkte nattåg till Stockholm minns jag den övergången som något av det absolut läskigaste som fanns. 

Överskriften på det här inlägget skrev jag i lördags när jag satt och väntade på att storksruttans klättringsträning skulle ta slut. Sen raderade jag det mesta av det jag skrivit då igår när jag satt på busstationen och kände för att skriva något annat. Inte heller det kändes så kul när jag nu slog upp datorn på tåget. 

Så många dagar, så lite att berätta. Kanske händer det något kul på fjällstationen. Men knappast va?