Jag sitter i soffan och scrollar.
Barnen äter kvällsfika i köket.
Jag hör hur de skrattar, slamsar, tar mer O'boy och viskande lovar varandra att inte säga något till mamma. De är skärmfria, de är sams, de har roligt, och jag struntar i O'boyen och glädjer mig istället åt de förstnämnda faktorerna.
5 minuter senare sitter lillskruttan i förrådet (hon har stängt in sig själv) och gråter. Det som har hänt är att hennes pappa sagt åt henne att sluta blåsa sugrörsbubblor i O'boyen och istället dricka upp den, annars tänker han hälla ut den.
Varpå hon ändå gjort det, och han följdaktligen också gjort det.
Hällt ut hennes O'boy i vasken.
Varpå hon ändå gjort det, och han följdaktligen också gjort det.
Hällt ut hennes O'boy i vasken.
Jag låter henne sitta ifred och gråta en stund innan jag går och hämtar henne. Bär hennes nyduschade lilla kropp som luktar tvål, spraybalsam och sirapslimpa, till soffan och sitter där med henne i knät. Stryker henne över ryggen medan hon gråter färdigt över sin spilda (choklad)mjölk.
Vi pratar inte om det. Ibland är det bäst så med henne.
Det viktiga är inte varför hon är ledsen, utan att hon är det.
Och hon behöver inte höra ord. Hon behöver känna kramar.
Det viktiga är inte varför hon är ledsen, utan att hon är det.
Och hon behöver inte höra ord. Hon behöver känna kramar.
Och i den stunden känner jag ingen bitterhet över att bli ensam förälder igen, utan snarare en förlust å min mans vägnar. För man kan inte kramas via FaceTime.
Nä alltså... jag fattar att han behöver få känna att han kommer nån vart och allt det där... men barnens barndom pågår bara nu. Det är liksom bara nu och några år framåt som hans närvaro är viktig, och om 5-10 år är man knappt vatten värd ändå. Det är sorgligt att missa dem, men jag fattar ändå lite var han kommer ifrån också. Men det är ju så sorgligt att inte kunna ha både och där ni är.
ReplyDeleteJa precis. Jomen det är sorgligt. Och hade han inte fått jobbet och varit kvar hade han nog knappast ändå kunnat vara så närvarande pga depp... så ja som sagt, av alla dåliga lösningar tror jag ju fortfarande att det här är den minst dåliga
DeleteTrist sätt att förstöra en mysig stund på (din man, alltså)
ReplyDeleteCarina
Tja fast där tror jag alla föräldrar har varit... man säger nu räcker det, ger en sista chans, osv. Det hade precis lika gärna kunnat vara jag som hällde ut O'boyen. Det är mycket dagsform och tålamod i stunden som avgör när jag kan ta spill och slams och när jag inte kan det.
DeleteHar svårt att föreställa mig er situation. Så skönt att du ändå kan vila i känslan och tanken att " du har det här" vilket du såklart har! Men också känna sorg för att det är mycket ni faktiskt inte kommer dela när det gäller barnen.
ReplyDeleteEn en nyfiken fråga, är problemet att hans yrke inte är så efterfrågat i Sverige eller var är anledningen att det blir just utomlands?
Kortfattat kan man förklara det som att han är utbildad universitetslärare, men inte forskare. I Sverige kan man (i det flesta fall) inte vara "bara" lärare på ett universitet utan att också forska, isåfall är man adjunkt men på univ. här har de adjunktsstopp och anställer inte fler sådana. Men utan erfarenhet inom forskning får man ingen forskartjänst. Eftersom han hela tiden siktade på att undervisa gjorde han ingen post doc, och igen... utan en sån är det svårt att komma in i forskarvärlden (vilket ju inte heller är det han vill egentligen) bla bla. Men ja, typ så. Och då kan man fråga sig: men om han bara vill undervisa, kan han inte göra det på gymnasiet? Jo, det kan man också tycka, men trots lärarbrist osv. och trots att han är inskriven på alla vikariepooler som finns (samt Engelska skolan) så har han aldrig fått napp där.
Delete