Om andra tyckt att detta varit knäppt eller ocoolt har det aldrig rört honom i ryggen. Han har nämligen något som jag verkligen avundas honom, en grundmurad självkänsla som kan stå pall för det allra mesta. Hans lillasyster har det också, men inte hans bror.
Och jag är ganska övertygad om att vår äldsta dotter har ärvt denna inre kärna av stål, medan vår yngsta, precis som jag, är blixtsnabb med att ifrågasätta sig själv så fort något inte går bra.
Det märks så tydligt i hur mina två barn reagerar när de blir ledsna, besvikna, frustrerade osv. Den äldre ifrågasätter andras motiv, systemet bakom, ställer frågor som varför? vem har bestämt? och även om hon såklart kan gråta hjärtskärande och sörja sånt som inte blev bra, så verkar det aldrig skaka hennes självbild. Hon blir såklart ledsen om kompisar är dumma, men jag får aldrig känslan av att hon tycker att hon själv är fel eller reflekterar över om hon borde vara annorlunda.
Hon förstår att hon kan göra fel, men hon tycker inte att hon är fel.
Hon förstår att hon kan göra fel, men hon tycker inte att hon är fel.
Hoppa till lillasyster och det är precis tvärtom. Hon kastar sig själv under bussen så fort något inte går vägen. Hon är ful hon är elak hon är sämst hon är jättejättejättedummast.
Hennes go to är att straffa sig själv.
Hennes go to är att straffa sig själv.
Hon har inte bara gjort fel, hon är fel.
Det är inte bra. Vi jobbar med det. Jag är extremt noga med att inte kritisera mig själv inför henne. Alltså jag kan säga att jag gjort fel, sagt dumma saker, tagit fel grej, missat en tid, be om förlåtelse osv.
Men jag är jättemedveten om att inte säga att jag är korkad, att jag är missnöjd med mitt utseende, missnöjd med hur jag är. Vem jag är.
Det här skulle jag aldrig reflekterat över om jag bara haft mitt äldsta barn.
Men jag är jättemedveten om att inte säga att jag är korkad, att jag är missnöjd med mitt utseende, missnöjd med hur jag är. Vem jag är.
Det här skulle jag aldrig reflekterat över om jag bara haft mitt äldsta barn.
Hur som. Igår hade min man och storskruttan varit på second hand affär och dottern hittat en klänning i gult, orange, och brunt som ser ut som en soffa från dina föräldrars första gemensamma lägenhet.
Hon älskade den.
Köpte för egna pengar och vill prompt ha på skolavslutningen.
Köpte för egna pengar och vill prompt ha på skolavslutningen.
Det får hon såklart.
Jag kan tänka mig att många av barnen i hennes klass kanske inte kommer tycka att den är jättefin. Men det kommer heller inte få min dotter att ändra åsikt.
Vilken styrka din stora tjej verkar ha! Jag funkar mer som din lilla tjej och har alldeles för lätt att ifrågasätta mig själv, även som vuxen.
ReplyDeleteRätt intressant att man är så olika. Min svärmor, svägerska och i viss utsträckning man har också den självkänslan - det är under inga omständigheter deras eget fel om något inte går vägen. Min dotter verkar också ha ärvt delar av detta drag.
ReplyDeleteJag tappade på riktigt hakan när svägerskan (som är läkare, 40+) berättade att hon för första gången varit med om att inte bli belönad för sin prestation under sitt yrkesliv. Hon är alltså van vid att (planerat) göra något och därefter alltid bli belönad precis som planerat. Självklart är det då chefen som är dum i huvudet.
Det måste vara så skönt att aldrig behöva tvivla på sig själv. Men jag undrar samtidigt lite hur hon ser på sin omgivning….
Ja fast i vårt fall handlar det inte om att de inte kan erkänna att de gjort fel (även om det kanske inte ligger så nära till hands) utan att misstag liksom inte påverkar självbilden alls.
Delete