Flugornas herre

Kollegorna.
Jobbets syskon.

Som de kan hjälpa och som de kan förpesta.

Just nu pågår en strid om blomflugor på min arbetsplats. 

I ena lägret personen som inte bara anser, utan insisterar på, att de inte gör något med en fluginvasion.

Som demonstrativt lämnar frukt och bakverk uppskuret och framplockat.

Som inte förstår att man kanske kan bevisa, och med vetenskapliga fakta argumentera för att flugorna inte är farliga, men man kan inte göra detsamma med huruvida de är äckliga.
Det senare är subjektivt.
Inte heller förstår den här personen att kollegorna i andra lägret, köksnazisterna överför sina känslor för flugorna till personen som i deras ögon är orsaken till att flugorna bygger samhällen i vårt fikarum. 

De kan inte skada människor eller orsaka någon egentlig skada på maten! Ska jag visa en artikel som bättre beskriver deras livcykel?

Får mig att tänka på när min man försökte vinna ett tjafsgräl som uppstått för att jag hävdade att jag inte gillar croissanter. För hur kan man påstå nåt så dumt?

Iallafall, i andra läget.
Köksnazisterna.
De flesta arbetsplatser har en, vi har två, personer som beter sig som att köksutrymmet är deras eget personliga kök. Jobbets mammor. De håller ordning, det gör de verkligen. Men anser sig också ha bestämmanderätt över precis hur saker och ting ska se ut, skötas, diskas och hanteras. Lämnar lappar med instruktioner och förmaningar när vi andra inte sköter oss. Det stör mig inte så mycket, jag är tacksam över det obetalda arbete de gör. 
Det som stör mig är när de gnäller över samma arbete. 

För osynligt är det inte. 

Alla vet, alla ser, och ingen törs säga men sluta bara göra det då, ingen tvingar er!