Är det bara jag?

Minne från gymnasiet:

Vi sitter och skriver matteprov i aulan. Varför vet jag inte riktigt, men det var något med alla skulle skriva samtidigt för att minska risken för fusk och kanske fanns inte nog med lärare för att övervaka flera klassrum. Så vi var iaf flera klasser som satt med tydligt angivna mellanrum både i sidled och framför/bakom och skrev på sådana små bord som fälls ut ur ryggstödet på stolen framför. 
Inte så långt från mig sitter en av de coolaste/populäraste killarna på skolan i läderjacka över t-shirten. 
Är det bara jag eller är det sjukt varmt härinne? säger han och fläktar med den öppna läderjackan, utan att ta av den. 
Då vänder sig en av de absolut mest tystlåtna killarna om, en sån som aldrig sa nånting men alla visste att han var skitsmart så ingen retade honom. 
Det kanske är lite varmt... men det kanske är lite du också? föreslår han lugnt och vänder sig sedan tillbaka utan att vänta på svar. 

Det är en oviss, orolig och samtidigt väldigt intensiv tid på kontoret nu. Det är höst vilket betyder ansökningar som ska skrivas och det är alltid mycket jobb. Eftersom vi är i stort behov av finansiering är det full fokus på ansökningar och vi arbetar parallelt med flera stycken. Samtidigt förbereder min chef för sin pension och eftersom hans ersättare förväntas ta över en verksamhet som just nu befinner sig i ett minst sagt prekärt läge ekonomiskt så ja... Det är ovisst och oroligt.

Och det märks. På oss medarbetare bland annat. Den kollega jag arbetar närmast med och jag, vi brukar ha ett nära och väldigt bra samarbete. Men nu skaver det. Jag stör mig på honom. Jag vill inte göra det, men känner hur mitt tålamod rinner som sand genom fingrarna. 
Är det bara jag?
Ska jag försöka skärpa mig eller ska jag haffa chefen som är på väg ut genom dörren och ta upp det? Eller helt enkelt börja söka mig bort.