När tigrar kräks

Kom till förskolan med lillskruttan imorse och fick veta att hennes grupp skulle börja inne.
Jubel och klang, för det här barnet tycker (som bekant för vissa) inte om att bli lämnad ute. Vi hann få av mössa, vantar och jacka innan hennes pedagoger kom nedför trappen och abrupt meddelade att tigergrupen skulle ut.
Lystring samtliga, alla tigrar ska ut!
Anledningen var att en annan tiger precis kräkts uppe på hemvisten.

Det blev såklart jobbigt för min tiger, som gömde ansiktet i mina överdragsbyxor och började darra på läppen. Inte nog med att hon nu skulle lämnas ute i alla fall, hon skulle lämnas med en grupp som precis bevittnat en kräkincident och därför var lite skärrade och uppskakade. Inte bästa starten på dagen. 
Men.

Så kom pedagog-Per (han kanske är min goding ändå) och tog henne i handen och frågade ömt ”blev det jobbigt för dig nu?” och lillskruttan försökte blinka bort tårarna medan hon nickade och sen pratade de om varför det kändes jobbigt inuti henne just nu och hur de skulle göra för att det skulle kännas bättre.
Och jag gick därifrån och tänkte att det är synd att vi släpper det där. Nånstans när man slutar med galonbyxor slutar man också att peka varandra på bröstet och fråga ”känns det jobbigt härinne nu?”
Och gjorde man det skulle man kanske få lite större förståelse för varandras stundvis dåliga humör och pissiga attityder. Å andra sidan skulle man kanske få veta mer om sina kollegor än man egentligen vill? 

Hatten av för förskolans pedagoger iallafall.  Hjältar dom är.