Vi säger så, Storuman

Så rullar vi tillbaka mot kusten och storstan. I närheten av alla mindre samhällen och byar finns ju alltid en stad som alla menar när de säger att de ska till stan, alternativt storstan. Är man i Storuman är det Lycksele man menar om man säger att man ska till stan.
Det. Säger en del om det här stället. 

Men tja. Vi har badat, bowlat, åkt skidor och skridskor. 
Ishallen har de mest generösa tider för allmänhetens åkning jag nånsin sett.
9-16 varje dag. Och gratis.
Även slalomåkningen var gratis pga tajmade nåt sportlovsjippo i backen. De hade skattjakt och Nalle-limbo så barnen hade såklart jättekul.

Storuman känns för övrigt lite som en teateruppsättning med tajt budget. Alla roller spelas av samma fyra skådespelare.
Samma man som sålde korvar i slalombacken stod bakom kassan i bowlinghallen.
Samma kvinna som skötte simhallen stod även på biblioteket.
Samma barn på alla platser. 

Kommer inte längta tillbaka.
Men kommer heller inte ha dåliga minnen från det här sportlovet. 
Vi har varit så överens och harmoniska som jag kunnat våga hoppas på. Barnen har lekt fint tillsammans den mesta tiden. Mannen och jag har skrattat åt hela situationen tillsammans, rörande överens om att allt som är knas är ingens fel. 
Storuman. Det är väl ingens fel. Men nu tackar vi för oss.