Bitch please

Har en väldigt låg tröskel för gnäll just nu.
Både hemma och på jobbet. 
Är det en generationsgrej det här med att man ska ha så jävla roligt på jobbet jämnt?

Jag är absolut för trygga arbetsförhållanden osv. men kan också känna en vädligt stor tacksamhet över att jag spenderade första delen av min karriär i en sk. right to work state som Idaho är. Det kallas right to work men betyder egentligen motsatsen, att man inte kan tvinga nån att att vara med i facket och att man som arbetsgivare har rätt att avskeda folk på fläcken utan annan anledning än att man känner för det, typ.

Det skapar en otrygghet, ja. Det skapar en känsla av att man är utbytbar, ja. Men det innebär också att man som 28-åring inte hela tiden går runt och funderar på om man verkligen exakt just nu lever sitt bästa liv och har sitt bästa jobb och använder varje uns av sin utbildning i exakt det här projektet. 

Det gör att man biter ihop. Och det är absolut inte alltid bra att måsta bita ihop. Men ibland. Kanske. Är det inte det vi säger till våra barn, man kan inte ha roligt jämt!
Ska jag måsta uppfostra mina kollegor också?