Wednesday 24 April 2024

Analysera mera

Igår ringde jag och ställde mig i kö för samtalsstöd via Svenska Kyrkan. Har gått där tidigare, i samband med att lillskruttan föddes. De var bra, de jag pratade med då, men uttryckte också väldigt tydligt att de tyckte att jag och min man skulle gå tillsammans. 

Senare gjorde vi det också, via kommunens tjänster för familjerådgivning. Och det var väl också helt okej, då var fokus vår relation. Men på kyrkan kände jag mig av någon anledning mer avslappnad, mer välkommen. Och det var mindre krav på prestation och resultat.

Hursom, det finns många bra familjerådgivare såklart.
Men nu vill jag gå för att jag vet redan att jag kommer behöva stöd att hantera känslorna hos två barn och mig själv när mannen reser bort i höst. I allt jag läser och lyssnar på inom ämnet står det tydligt att barn som agerar på det här sättet (utan att gå in på fler detaljer) behöver en (eller ja, säkert flera) lugn och stabil vuxen som visar att oavsett hur barnet stormar finns en här en lugn och trygg hamn. 
Jag köper det.
Jag vill vara det.
Men jag behöver hjälp.
Strategier, metoder, verktyg. 
Jag vill inte känna att jag hittar på efter magkänsla och sviktande humör, jag vill ha en plan att iallafall försöka följa. 
Precis som den som vill börja träna, äta hälsosamt, eller lära sig ett språk. 
Jag vill ha en plan utarbetad av ett proffs att falla tillbaka på.

Jag upplever att barnen, speciellt det ena av de två, testar mig nu. Och min hobbyanalys av situationen är denna: hon tänker att
Okej, pappa ska lämna oss. Då har jag bara en förälder kvar, och hur stabil är hon? Pallar hon det här? Det här då? När går hon av? Var går hennes gräns? När har jag ingen förälder kvar?

Lite väl drastiskt kanske, men ni fattar. Så upplever jag att barnen/barnet omedvetet resonerar. Och inget fel i det. Men det är extremt påfrestande för mig. Och det kommer med största sannolikhet bara att bli värre när han väl åker.
Och då behöver jag vara förberedd med stöd i ryggen. 
Ska ni inte gå tillsammans? frågade hon på kyrkan när jag ringde och ställde mig i kö.
Men nä.
Det ska vi inte.
Det här måste jag göra själv.

5 comments:

  1. Ja, jag hade också gått själv. Hålla på och också förhålla sig till honom, som ju ändå är den som lämnar här, känns ju helt skevt. Eller det behöver ju också hanteras. Men det förstår jag helt och fullt att du behöver göra själv. Det är ju bara du som kommer att stå där med hela uppgiften i höst. Och jag fattar helt det du skriver om att ja, han måste göra detta, för sin skull. Och därmed kanske också för er, som ett par, det är enda vägen framåt. Men för era barn är det ju något annat. Och du finns där för dem, står kvar när de testar dig. Det är klart att de måste testa dig nu för att veta om om du finns där på riktigt eller inte. Men det kan ju också vara så att när han väl åkt så lägger det sig lite. Oro brukar ju vara värst inför något tänker jag. Men så klokt att söka stöd för din egen skull! Så tuff situation du och ni befinner er i! All support och medkänsla. Du verkar samtidigt så trygg, klok och stark i det här. Tack för att vi får hänga med! Ylva

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack. Och ja, kanske är det som du säger, att det faktiskt lugnar sig när han väl åkt. Att det är värst inför. Så kan det ju absolut vara. Hoppas det.

      Delete
  2. Jag tänkte också det, att det kanske är värst innan? Absolut inte samma sak men när A var borta varannan helg i 1,5 år efter pappans bortgång (sjuklig samlare, två villor att röja) så upplevde jag att vi kom in i en sån harmonisk lunk efter ett tag, det var som att vi tre, vi höll ihop. De bråkade mindre sinsemellan och gnällde mindre på mig under den här perioden.

    En annan tanke som brukar trösta mig när barnen beter sig fullständigt normalt men ändå orimligt som detta eviga testande tex är att jag ändå landar i att barnet beter sig normalt, om allt verkade lugnt, det är då man bör oroa sig. Det och att lajva snälla och lugna mamman, även om man nästan dör inombords av det.
    Skickar all styrka till dig!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Yes, lajva snälla, trygga, lugna mamman ftw

      Delete
    2. Tänker bara fuck the whaaaat när jag läser ftw 🤭

      Delete

Den andra verkligheten

Strax före sju imorse kom lillskruttan in i sovrummet. - Mamma, jag har kissat i sängen! Inget konstigt eller bloggvärt i det egentligen, me...