Andras ungar

Grannungarna, det är ett gissel. 

Jag är inte alls för snäll. Men möjligen alldeles för vek. 

Ett skav är det. 

Men alltså. 

Vi bor i lägenhet och precis under oss bor en familj med 4 barn. En tonåring på varannan-vecka basis, en 6-årig tjej, en 3-årig kille, och så en nykläckt bäbis på några månader. 

Den 6-åriga tjejen leker helt okej med mina barn, men det är ganska tydligt att det framför allt är närheten och tillgängligheten som gör att de hänger.
När vi är borta pratar de aldrig om henne, man får aldrig intrycket att de saknar henne eller ser fram emot att träffa henne som det däremot ofta är med andra kompisar. Men när de inte får gå hem till andra kompisar pga jag inte har tid att följa med, det bara är en halvtimme kvar till läggdags osv. så är det verkligen optimalt att ha en unge i samma trappuppgång som man kan gå och knacka på hos i bara strumplästen.
Leka en stund, gå ut och cykla på gården, och sen är det inget mer med det.
Föräldrarna behöver inte snacka ihop sig.
Barnen sköter det själva. 

Tyvärr innebär det ju att ungefär 75% av gångerna flickan kommer till oss kommer även hennes lillebror. Och även om jag tycker att det är ett väldigt konstigt beteende av föräldrarna att skicka upp honom, så har jag svårt att ta upp det för när de tex ser på TV sitter han ju bara i soffan och stör ingen.
Då går det bra. 
Och jag skickar ju ner två barn, och inte har jag stenkoll på att de alltid leker och interagerar tillsammans allihop därnere. Nångång har storskruttan berättat att hon fått sitta med tonåringen och provat spela på datorn. Och då.... tja. Det är som en gråzon.
När leker man tillsammans och när leker man samtidigt?

Eftersom min man så ofta jobbar kvällar och helger och jag är själv med barnen är det också mycket värt att ibland få två timmar eller 30 minuter lugn och ro när de springer ner en trappa. Så mycket värt att jag känner att jag kan ta samma tid med 4 barn i min lägenhet.
Och jag fattar att de med bäbis såklart njuter av lugnet när deras två mellanbarn är hos oss. Inte så att jag tycker att det är mitt jobb att passa deras 3-åring.
Det gör jag inte.
Men jag har dels lite dåligt samvete för att mina barn ibland lite väl uppenbart föredrar andra kompisar men nöjer sig med grannarna om det står mellan dem och inga kompisar alls, och dels vill jag inte riskera något osämja eller gnabb för vi bor ju fasen uppepå varandra. 

Men. Vad gäller maten så har jag haft ett snack med kidsen om detta.
De ska fråga mig först.