Och får man ens mat på flyget i dessa tider?

Jag tänker såhär, tänk om det inte vore för covid och man var två vuxna som reste… Vad vore det ens för sak? Då skulle den här resan inte ens vara en match ju.

Vi fortsätter att slutspurta oss mot avresan. Jag försöker tänka på allt som kan vara avgörande. Jag ska packa en stor resväska och sen får vi nöja oss med ryggsäckar som handbagage. Vi får ta med mer, jodå. Men jag ska ju fixa att transportera mig själv, två barn (ett i resvagn) och denna packning från perrongen till taxin på lördagsmorgon också.

Precis som inför alla avresor ever så hör folk av sig och säger

Vi måste ju hinna seeeees innan ni far!
Behöver du hjälp med nåt?
Ska jag komma över med pizza sista kvällen?
När kan vi luncha?

Osv osv. Det är ju alltid så. Bor man i närheten behöver man inte ses alls, för man kan. Men attans om man ska förflytta sig ur denna kan-ses-närsomhelst radie. Då måste man ses först. Och med två små barn är deras (och min) middag mitt minsta problem, de blir liksom överlyckliga om de får makaroner och smör eller gröt till middag.
Men man kan ju inte gärna säga ”kom gärna förbi på en tallrik fil och hjälp mig tvätta fem lass kläder och sortera ut vinterkläder som borde vara för små nästa år.”
Eller det kan man väl.
Men poängen är att det som är jobbigast är ju också ofta sånt man inte riktigt kan få hjälp med.

Meanwhile messar min svärmor som bokat fotograf för familjeporträtt till första veckan vi är där och vill koordinera outfits. Och jag bara ”mmmm just det känns inte superviktigt just nu, ya’ know?”