Det sitter i ryggraden

Min äldsta dotter har, ivrigt påhejjad av sin farmor, fått ett handarbetsryck och köpt en massa garn och virknålar och stickor på seccond hand. 

Hon har både virkat och stickat förr, men det har väl gått något år sedan sist. 

Att virka är ju inte svårt, om man nu bara ska göra en lapp, halsduk, eller liknande.
Men så igår kväll ville hon sticka.

Kan du lägga upp maskor, mamma? frågade hon.
Absolut, svarade jag självsäkert.
Jag har inte stickat på vä-häldigt länge.

Satt med stickorna ena handen och garnnystanet i den andra. Försökte tänka efter. Det kom inga tankar. Letade fram en pedagogisk video på youtube som började med att en tjejröst sa Gör en löpögla..
Vad fasen är det, tänkte jag men såg att mina händer visst redan hade gjort en sådan. 
Sen visade videon en massa garn och fingrar och jag fattade ingenting. 

Kort bakgrund. Min mamma är en jävla mästare på sticka. Att storskruttan faktiskt kan sticka är sin mormors förtjänst.
Jag har visserligen själv väldigt lite erfarenhet av att sticka, men jag har ju sett det här hända typ varje dag i under hela min uppväxt.
Att lägga upp maskor borde fan sitta i min ryggrad. 

Så jag la bort youtube och kollade rakt fram istället för på mina händer. 

Och la upp 26 maskor.

Händerna visste hur man gjorde.