Second to none - eller iallafall inte Finland

Har väl som de flesta svenskar varken tradition eller direkt behov av att fira nationaldagen. Men jag försvarade iallafall mitt fosterland en aning igår.

Vi hängde med Poliska Negmamman med familj och hennes kanadensiske man berättade i förbifarten att han bara har några månader kvar till svenskt medborgarskap. Eftersom han även är finsk medborgare kan han efter fem år i Sverige helt enkelt även kalla sig svensk.
Och han sa att han såg fram emot det, välkomnade det. Att det kändes bra, även om deras plan (precis som vår) varit just 5-årig och de inte avsett att stanna. 

Hon däremot, suckade sin vana troget djupt och förklarade till ingens förvåning att hon inte kände likadant. Hon saknar Finland ur djupet av sitt polska hjärta och inser att hon kanske aldrig kommer få bo där mer men tänker fasen inte välkomna Sverige i dess ställe heller. 

Och kanske var det just att det var nationaldagen. Eller så var det bara länge sen sist hon blåste upp det finska luftslottet i all sin prakt, men jag kunde inte låta bli att utmana henne. 
Alltså jag är ingen benhård patriot. Jag älskar Sverige på många sätt men kan hålla med om kritik från alla håll, det är inget perfekt land vi lever i. 
Sverige är inte bäst i världen, det kan jag väl hålla med om. 
Men det är fan inte Finland heller! 

Det är där det skaver. Att hon, som inte ens är finsk, så onyanserat har gjort Finland till facit för allt ett land och samhälle ska vara.

Vi pratade lite lagom hetskt i munnen på varandra om detta, men eftersom hon inte lyssnar blir hon heller aldrig förorättad. Sen åt vi efterrätt och så var det bra med det.