Å andra sidan

På andra sidan av det jag sa... och som ännu ett svar på komentarerna. 
Jag uppskattar vad jag har också.

Och jag är tacksam över att jag fått uppleva den sprudlande, smärtsamma, överväldigande, förlamande och samtidigt bärande känska som förälskelse, dessutom besvarad, kan ge. 

Att jag varit så lyckligt kär, och det i den människa som sedan blev min man.

Det är fint. 
Det är inte alla förunnat. 

Och nä jag känner inte så för honom längre.
Men det är väl självklart... 

Jag försöker inte lära känna honom.
Jag försöker inte visa min bästa sida när han är med.
Han har sett alla mina sidor redan. 

När jag var nyopererad efter att ha brutit armen, då satt jag naken i ett badkar, hög på smärtstillande med gipset i plastpåse medan han varsamt rakade mina ben och armhålor (för att jag bett honom om det) utan att jag kände mig det minsta generad. 

Det är en annan sorts intimitet.
När man älskar, men kanske inte är kär.