Och om jag ens vill det.
Det känns som ett tveeggat svärd. Minns sagt.
Vore liksom tråkigt att inte få uppleva det igen. Eller så var det bara så länge sen jag var kär att jag tror att det är ljuvligare än vad det är.
Samtidigt skulle ju ett anfall av förälskelse antingen sluta i olycklig kärlek eller olyckligt äktenskap och inget av det är ju nåt att sträva efter.
Såatte. Nä. Tänker bara.
På allt som inte är.
På allt som inte är.
Förlåt om för personlig fråga, men känner du ingen förälskelse för din man? Inget pirr alls?
ReplyDeletePotatoe potato... jag älskar min man. Men efter 18 år skulle jag inte säga att jag är direkt kär... Pirr, ja ibland. Förälskelse... kanske nån gång, men aldrig på det nykära, spännande sättet. Det förväntar jag mig inte heller.
DeleteMen du vet ju att det inte spelar nån roll om man blir hungrig borta, så länge man över hemma? (Dummaste du hört, håller med 🤣) men min mamma sa att hon blir förälskad ofta, typ kär till höger och vänster. Men inte så hon agerar på det, men liksom ett bevis på att hjärtat fungerar?
ReplyDeleteÄter hemma... skulle det ju stå.
ReplyDeleteNämen så är det ju, att lite småkär får man väl bli åt höger och vänster... och kanske är det precis så det ska vara, att man tillåter sig att känna det, utan att agera på det. Och sen går man hem och äter :-D
DeleteJa lite småkär får man väl bli tycker jag och skulle nog snarare känna lite psykopatvibbar om den som inte blir det... typ blivande stalker 😄
DeleteFint att du lyfter detta. Så tänker jag också. Fast jag är kär i min man. Men förälskad, sådär att man inte kan sova eller äta och bara går runt och lyssnar på sina bästa låtar i lurarna och erotiken blommar och allt det där - så är det inte efter några år. Tänker, inte utan ett visst vemod, att det är underbart att man ens fått känna så, i flera och även i sin man. Även om det var en livstid sedan..
ReplyDelete