Dumma människa!

Jag har så svårt att släppa gårdagen. Den var stökig på flera plan, inte minst jobbmässigt, men det som gnanger, DEN som gnager, är kvinnan som från och med idag bor i vår gamla lägenhet. 

Det är nånting som händer när i mig när jag försöker vara snäll och tillmötesgående och människor sedan inte alls beter sig så som jag förväntar mig att de ska göra i gengäld. Så som jag tänker att jag själv betett mig, typ. Paffheten blir liksom en kliande drog som inte släpper. 

Nu har jag svårt att se att jag ens skulle komma på tanken att be att få komma in och tapetesera ett rum i en lägenhet jag ännu inte övertagit, men skulle jag det, och få svaret
Ja det går bra så länge du är färdig måndag morgon..
Så skulle jag INTE försöka tapetsera även vardagsrum och hall långt in på tisdagen.
Kräva att dörren lämnades öppen.
Kräva kontaktuppgifter till städfirman som bokats för flyttstäd.
Skicka screenshots på konversationer med mitt ex till personen som släppt in mig i lägenheten (jag alltså) för att på nåt vis styrka att dörren verkligen måste lämnas öppen trots upprepade nej.

Hon gav sig inte. FYRA gånger fick jag avbryta jobbmöten för att säga till henne "Nej det har jag inte gjort/kan jag inte göra nu/kommer jag inte att göra, för jag är som sagt på jobbet!"

Det hör inte hit men dessutom tapetserar hon vardagsrummet i en fruktansvärt ful mossgrön tapet med snirkliga blommor på. 

Så ni fattar. Typ galen.