Ja, vad gör man egentligen?

Så börjar arbetsveckan. 
Jag är på kontoret, får man vara det?
Tydligen, men bör helst inte. Som med typ allting annat. 

Men barnen börjar inte skolan förrän imorgon och att arbeta hemma med två barn och en man är fullständigt omöjligt. Alltså. Cyklade hit i 20 bitande minusgrader. 

När jag ska på jobbet och han ska vara hemma kliver jag upp först, fixar frukost till barnen, slår på Barn TV, hjälper dem med allt det brukar vara (strumbyxor som korvat sig, hårborstar som fastnat, mjölk som spillts och livsnödvändiga leksaker som försvunnit spårlöst sen igår kväll) medan jag duschar, dricker kaffe (mån-fred äter jag antingen frukost på stående fot eller på jobbet) och gör mig iordning. 

Så är det. Hade situationen varit omvänd, att det var han som skulle på jobb och jag som skulle vara hemma finns naturligtvis inte ens på kartan att han skulle gjort detsamma medan jag låg kvar i sängen.
Det är skrattretande att ens tänka tanken. 

Vi är inte jämnställda. Har inte varit det sen vi blev föräldrar. Men jag har bestämt mig för att sluta skämmas över det.
Det är inte mitt fel, eller inte bara mitt fel iallafall.
Jag är inte nöjd med situationen. Och jag vet inte om jag har, kan eller vill acceptera den heller.
Men jag kan försöka sluta slösa energi på att hoppas att det ska förändras av sig själv. 

Det är inte så att jag gör allt och han gör inget. Jag önskar att han tog större ansvar för vardagen.
Men jag har slutat hoppas att han ska göra det. 

Tänker att det jag rår över, det är mina egna val och handlingar. Inte hans.