Min 40-årsdag är alldelens runt knuten. Det känns
gammalt. 40.
Men min eventuella 40-årskris är ingenting jämfört med den kris jag
hade när jag skulle fylla 30. Den började typ ett halvår innan födelsedagen och
förvärrades, eller intensifierades, av framförallt två faktorer: att jag inte
hade fått barn ännu och att vi vid det tillfället hade en bekantskapskrets där
många, inte alla, men majoriteten kändes det som, var ett par år yngre.
Först ut var jobbigt.
Vid 40 har jag mina två barn, ett jobb jag trivs med även om
jag fortfarande funderar på vad jag ska bli när jag blir stor, och har provat
köpa stora grejer som hus och frysbox, även om jag sedan sålt bägge.
Vid 30 stressades jag av tanken på det jag ännu inte gjort.
Nu stressas jag snarare av att tanken på tidens gång och all tid som inte
längre finns kvar. Där bristen på barn var en stor orosfaktor för tio år sedan
är närvaron av samma barn nu en källa till ro. När jag stressas över tiden kan
jag tänka på barnen, se min egen obetydlighet, och landa i att det är deras
framtid som är viktigast.
En stor anledning till att jag så starkt ville ha barn var
just att jag ville bli mindre självisk. Därmed inte sagt att man automatiskt
är en självisk person om man inte har, eller vill ha, barn. Det var bara så jag kände.
Eftersom jag och min man träffades när vi var 22 och gifte
oss vid 27 har jag aldrig heller känt den där stressen att hitta den rätte
innan det är försent. Nu när vårt förhållande visserligen knakar och brakar så
känner jag ändå ingen direkt stress över just min egen identitet i förhållande
till mitt äktenskap.
Det är tärande att bråka, det är en stress att inte kunna
bestämma hur vi ska ha det.
Det är det absolut.
Men tanken på separation är
främst jobbig på grund av de praktiska frågeställningarna. Tanken på mig själv
som singel vid 40 känns inte speciellt jobbig, tror tvärtom det är en ganska
bra ålder att vara singel, förutsatt att man inte har panik att hinna föröka
sig.
No comments:
Post a Comment