Om en burk Red Bull

Jag hade 1:1 med Eric igår. 

Det betyder i teorin att han alltid ska vara en armslängd ifrån mig, hela dagen, förutom då han går på toaletten med öppen dörr. 

Jag har ganska ofta Eric, så det var inget konstigt. 

Han är en 62-årig man av ursprungsbefolkningen som pratar väldigt lite, men han förstår engelska och apache. Han har haft ett minst sagt problematiskt liv och det är svårt att veta vad som är medfött och vad som är ett resultat av allt han utsatts för. Han har gjort dåliga grejer, men innan dess gjordes en massa dåliga grejer mot honom, typ så. 
Men även om han är stor så är han inte skrämmande, dels pga att han är så långsam och dels pga att han aldrig ser arg ut. Glad, ledsen, trött, finurlig... hans ansiktsuttryck är så expressiva att jag ibland tänker att det inte är något fel på honom alls. Och jag har aldrig sett honom arg. 

Det finns flera anledningar till att Eric måste ha påpassning 1:1.
Den första är att han smiter iväg från daghemmet och kan vandra iväg utan att hitta tillbaka.
Han är heller inte så duktig på att avgöra vilka vägar som är säkra att gå på, ur trafiksynpunkt.
Den andra är att hans vätskeintag är strängt reglerat. Han har något syndrom som gör att han känner överdriven törst och dricker allt som är löst (vatten, kaffe, juice, rengöringsmedel) om man inte stoppar honom. Om ni undrar varför han inte får dricka hur mycket vatten han vill, vatten är ju nyttigt...? så tänkte jag likadant. Men tydligen dricker han då så mycket att han dels tappar kontroll över blåsan och dels får sån obalans av vätska i kroppen att hans mediciner späs ut. Det är också därför han måste ha dörren öppen då han går på toaletten, så att han inte smygdricker vatten ur kranen. 

En tredje anledning är att han stjäl. 

Återigen, allt som är löst. 

När man ser hans beteende är det lätt att tänka sig en liten misshandlad och bortglömd pojke som plockar på sig allt han tror sig kunna ha nytta av för att klara sig i världen.
Kläder, mat, pengar, cigaretter, allt.

De dagar jag är Erics personal brukar han, förutom att se på film och skojbråka med de yngre killarna på daghemmet, gå långa promenader. Han tycker om att vara utomhus och trots att han är så pass otymplig kan han gå flera kilometer (vilket gör honom unik på daghemmet) och jag är en av få, kanske den enda, i personalen som inte har något emot att långsamt strosa efter honom på grusvägar, ibland i timmar i sträck. Jag brukar lyssna på en podd och avbryter honom bara när han försöker svänga in på en allt för trafikerad väg eller plockar upp cigarettfimpar eller annat skräp som han vill stoppa i fickorna. 

Igår förmiddag låg Eric i en sackosäck framför tv:n med jackan över huvudet och snarkade. Jag hade koll på honom, men samtidigt kom Ellen och ville ha hjälp att ta fram målargrejer. Så jag lämnade Eric obevakad (han sov ju) och gick för att hjälpa Ellen. När jag kom tillbaka låg Eric fortfarande i sackosäcken.

Senare visade det sig att Sharon hade haft en stor burk Red Bull i sin väska på kontoret och den var spårlöst borta. Hon frågade mig om jag haft stenkoll på Eric och jag erkände att det fanns en lucka, då jag trott att han sov. Vi hittade burken, tom, på toaletten som Eric delar med Adam och dessa två ytterst icke-verbala män, var inte sena att bokstavligen peka på varandra.
Ingen erkände brottet.
Men Eric betedde sig som att han visst hade kunnat klämma en ohygglig mängd energidryck och resultatet blev att han inte fick mer att dricka förrän sen eftermiddag samt att jag tog honom på en extra lång promenad för att bränna lite energi. 

Sharon var väldigt upprörd. Hon skällde inte på mig, det gjorde hon inte. Men kom ihåg att det är är samma kvinna som inte hade 8 dollar till nya skor. En 20 oz Red Bull kostar nästan 6 dollar.
Hon hade unnat sig med stort U.
Vi har ett riktigt skitjobb, och hon hade dels sett fram emot en energidryck som milstolpe på sin arbetsdag, och dels spenderat alldeles för mycket av sin budget på den, så jag förstår hennes reaktion.

Dessutom är det såklart emot alla regler för Eric att dricka både energidryck och så mycket vätska i ett svep. Så det var dålig stämning och jag kände mig ansvarig.
Det var ju ändå på mitt ansvar.
Eric kände av stämningen och försökte gå runt och krama folk medan hans ena ben inte ville sluta rycka och han sprang på toaletten stup i kvarten.
 

Jag messade min man och bad honom köpa en stor burk Red Bull och ta med när han kom för att skjutsa hem mig. Tänkte att det var en liten gest och det absolut minsta jag kunde göra. 

När jag gav Sharon burken, med ett enkelt "this is for you" så betedde sig både hon och föreståndaren som råkade stå bredvid, som att jag precis offrat min förstfödde.
Lika förtvivlad som hon varit då hon förstod att hennes Red Bull var borta, lika ohyggligt glad blev hon över burken jag gav henne.
Och jag kände... skam, tror jag, över att jag kan köpa en Red Bull utan att blinka. Även om jag tycker att det dyrt för en dricka, så påverkar det min ekonomi, jamen inte alls. 

Och att jag alls skriver den här långa utläggningen om Red Bull, det är för att jag kan inte riktigt kan smälta att en burk energidryck för 6 dollar kan röra upp så otroligt mycket känslor. 

Eller jag kan ju det. 

Förstå alltså. Förstå begrepp som utsatthet och fattigdom.

Men att vara så nära det, mitt i det, det är en ny och omskakande upplevelse.