Slutet gott så

Så var VM slut och det var verkligen kul så länge det varade.

Det skapar en samlingspunkt, ett givet samtalsämnde. Även de mest okunniga amerikaner är inte obrydda. Här alltså, av de jag träffat. 

Man känner en viss stolthet över att ett spektakel i världsklass utspelar sig på deras hemmaplan. 

Hela världen hejar.
Heja heja!
Då hejar vi väl också. 

Första dagarna efter Trumps slafsande med fingrarna i syltburken försökte man argumentera att det röda kortet verkligen var orättvist. Att man kanske inte stöttade Trump generellt, men just här hade han ju faktsikt rätt.

Jag sa, inför matchen mot Belgien, att det är inte bara jag som hejar mot er. Det är världen mot USA nu. Inte alls, sa dom.

Nu låter det annorlunda. 

Alla är inte lika inför lagen, det visste vi redan.

Alla är inte lika på fotbollsplanen heller, nu vet vi det också. 

VM har varit bra för fotbollen i USA. 

Tror jag, men vad vet jag?
Och nu snackar jag absolut inte raklamavbrott, half time shower, och VAR. 
Utan insikten att det finns folk från andra länder som bara är här för att de älskar fotboll och hade rest till Ulan Bator om det så var där VM spelades. 

Hur som. VM har varit bra. 

Vår sommar har också varit bra. 

Inte avslappnande direkt. Men bra.
Överkörd eller inte.
Jag är iallafall inte så platt att jag inte kan resa mig med rak rygg. 

Och sommaren är inte slut, speciellt inte vädermässigt.

Men nu börjar vi ändå räkna ner de sista dagarna inför avresa mot Arizona.

Fredag morgon kör vi första sträckan.

Stannar för natten nånstans i Montana och spenderar en natt med min mans bästa vän från barndommen och hans två döttrar.
Sen vidare söderut, en natt i Pocatello. En i Salt Lake City. 
Vänner vi inte sett på många år. 

En bäbis vi aldrig träffat.

Ser fram emot resan men också målet.
Imorse pratade vi med barnens skola. Terminen börjar 5:e augusti. Det är 30 grader varmt på dagarna men sommarlovet lider alltväl mot sitt slut.