Resan och målet

Salt Lake City blev späckat av besök hos vänner.

Inte så kul för barnen kanske. 

Men fint för oss vuxna. Varje gång jag är i Salt Lake tänker jag att nästa gång ska vi stanna längre.

Igår kväll sov vi i Moab (södra Utah) och var med om ett riktigt åskväder. När det regnar i öknen, då regnar det verkligen.

Så trots att vi var på väg i säng kastade vi på oss lite shorts och T-shirts och rusade ut till bilen och körde bort från stadsljusen. Sen satt vi i bilen och tittade på blixtar som lyste upp ökenlandskapet och lyssnade till åskan som dånade.

Det var mäktigt. Men barnen var inte rädda, utan snarare fulla av andakt och jag tänkte att det här kommer vi alla att minnas. Bara vi. Och vädret. 

Efter så intensivt socialiserande var det fint att vara bara vi fyra.

I morse när vi packade bilen och jag gick över hotellets parkering hörde jag ett gnällande rop som jag gissade kom från vildkatter.

När jag kom in i rummet stod lillskruttan och pekade ut genom fönstret.

- Mamma mamma!! Det är en sån som öppnar stjärten!

Inte vildkatter alltså, utan en påfågel på morgonpromenad. Visste inte att de lät så.

Sen körde vi sex timmar genom nästan ingenting annat än öde öken.

Och.

Nu är vi framme.