För länge sen. Eller ja, allt är ju relativt, men för typ 10
år sen hade jag en chef som på många sätt kunde varit bättre, men som hade
flera goda sidor också. Hon gav mig bland annat ett råd jag fortfarande ofta har nytta av.
Jag
satt mitt emot henne, på hennes kontor. Hon satt bakom skrivbordet. Långa fejknaglar,
lösögonfransar. Hårspray och tunga smycken. Om ni tänker er att Dolly Parton
skulle gå upp några kilon och jobba på en bensinmack. Så såg hon ut.
Men hon
bar den stilen också. Tog absolut ingen skit. Hon hade varit chef för nåt
dussin män på Caterpilar innan hon klev över till universitetsvärlden så hon
var hårdhudad, inte rädd att ta konflikter och skönt oimponerad av sånt som
liksom bara ger status inom akademin men egentligen inte betyder nåt.
I alla fall, vi skulle ha ett möte om nåt, minns såklart
inte vad. Men när jag klev in på hennes rum hade hon precis fått ett mail i ett
annat ärende och var minst sagt upprörd. Hon skrev så att naglarna smattrade,
mumlade arga ramsor och fick röda fläckar på halsen. Sen slutade hon tvärt och
tittade upp på mig.
”I’m not going to send that. Never answer an email when you’re still hot.”
Det har jag aldrig glömt. Det är ett bra råd. Det är såklart
ingen dum tumregel att aldrig tala i affekt på jobb osv. Men i lajvsamtal kan
det vara svårt att undvika. E-mail finns ju ingen anledning att svara på direkt
om man nu är upprörd.
Igår var det deadline på den här EU-ansökan vi jobbat med de
senaste veckorna. En av mina kollegor har en alldeles unik förmåga att dels göra
saker onödigt svåra och dels få folk omkring sig att känna sig helt utomordentligt
korkade.
Det är så otroligt frustrerande
och framförallt icke-konstruktivt.
Jag var så slutkörd igår att jag kände att
jag var tvungen att totalt undvika att prata både om och med henne, för skulle den
dörren öppnas fans nog heller ingen hejd på vad jag skulle kunnat säga. Bättre
då att vänta några dagar. Sova ordentligt, få lite distans.
Sen kanske prata om
det som var.
Du är förståndig du. En sak att man egentligen vet att man inte ska ta de där sakerna i affekt, men en effekt av affekten (oj så det lät) är ju lite att man inte tänker helt rationellt. Bra gjort att hålla dig undan.
ReplyDeleteDen där chefen lät f ö som en sådan person man vill stoppa i en burk och spara, eventuella mindre goda sidor till trots.
Förstår dig, har vi inte alla en sån kollega? Jag var till och med sjuk en extra dag för att jag just fått ett sånt drygsvar och jag pallade inte med den personen just då. Jag går inte i clinch med folk på jobbet, hoppar hellre ut genom fönstret. En gång skällde jag ut en kollega så hårt att han sa upp sig. Det var i ett kök och han var fullständigt värdelös men ändå... Inte helt säker på att det skulle flyga idag, så försöker hålla den björnen sovande tills jag har sagt upp mig hähä.
ReplyDelete"En gång skällde jag ut en kollega så hårt att han sa upp sig"
ReplyDeleteHoppas jag du har med på ditt CV
Värdigt på nåt sätt
DeleteTill mitt försvar så gjorde jag honom en tjänst. Eftersom han var så värdelös drog jag ner timmarna till ungefär hälften, från 9 h per dag på två skift, till ungefär 2x2h. Han åkte alltså hem mellan skiften, och tog taxi! Visst, taxin var billigare än här, enkel väg motsvarade ungefär en timmes jobb före skatt. Men han jobbade ju bara 4h per dag! Jag frågade honom varför han inte bara sökte sig ett jobb i centrum där han bodde istället, men nä, det orkade han inte. Och taxin kostade ju egentligen inget för han tog den på kreditkortet!? När jag kom in i köket på en ledig dag eftersom jag bodde på puben var det mitt matförråd liksom, stod han och friterade våra hamburgare, alltså istället för att steka dem. Jag var ledig en dag i veckan, och mitt rykte stod på spel. Vill minnas att det var droppen. Och ärligt talat, han fick ett jobb i stan på någon vecka, på en pub med mat som var billig och ungefär i stil med hans cooking skills.
Delete