Nu är det sista veckan, de åker hem på söndag.
Höstlov och lediga barn. Aktiviteter och utflykter.
Jag är väldigt tacksam för att de gjorde den här resan. Lade tid, pengar och energi på sina svenska barnbarn (och deras mamma). Det är jag verkligen.
Och jag ser samtidigt naturligtvis fram emot att de åker också.
Nu är det november. På ytan kanske den sämsta månaden. Men just nu känns allt helt okej ändå. Och efter alla dessa pandemimånader har vi kanske lärt oss att ta vara på det, känslan av att det är okej. Det kan ju uppenbarligen snabbt bli värre liksom.
Jag tycker att hänga med the inlaws är ungefär samma som att hänga med den gamla familjen.... det funkar i lagom långa doser och sen behövs paus. Ibland när man ses igen känns pausen för lång, ibland för kort.
ReplyDelete