Mamma hjärta pappa

Nu när det är mindre än en månad kvar tills mannen kommer hem har jag plötsligt börjat längta efter honom. Jättemycket faktiskt. Och jag är helt orimligt förvånad över det själv. 

När han for i våras var jag så inställd på att dels få allt praktiskt att funka och dels visa alla (honom, mig själv, släkt osv.) att det här verkligen var ett klokt beslut, att jag bestämt la alla eventuella känslor av saknad och tvivel på hyllan. Sen var ju resan till honom i USA i början på sommaren så kantad av pcr-tester, utstädning, andrahandskontrakt, och andra praktiska parametrar, att jag inte heller då riktigt kände någon direkt längtan efter honom… bara att allt bestyr med resan skulle vara överstökat.
Och när han for nu i höstas så var det skolstart och annat och så var det ändå så lång period han skulle vara borta igen att jag nog på något undermedvetet plan inte heller då lät mig känna efter.
Barnen pratar varje dag om hur mycket dom saknar honom, när vi pratar i telefon säger jag hela tiden Love and miss you.
Men känslan har verkligen inte funnits där.
Skulle jag liksom gå runt och toklängta efter honom en hel termin liksom? Hur skulle det funka? Jag har ju ett jobb och två barn att sköta for crying out loud.

Men nu alltså, helt plötsligt. Som över natten har luckan öppnats. Känslorna ramlat ner från hyllan. Och jag verkligen längtar tills han kommer hem.
Naturligtvis för att jag då kan kila på Konsum efter middan om det behövs. Gå på gymmet före jobbet när jag känner för det. Träffa vänner en kväll nångång.
Men också för att jag faktiskt saknar honom nu.