Platt, hård fil

Alternativa överskrifter på det här inlägget:
Stand off på parkeringen, Traktorns topplock, eller Back off Berit 

Jag vet inte hur det är för er, men ibland kommer titeln på ett blogginlägg till mig och sen får jag mer eller mindre lov att knåpa ihop ett par rader på ämnet bara för att jag är så nöjd med överskriften. Andra gånger skriver inlägget sig själv medan jag sedan måste värka fram nån halvdan överskrift bara för nåt ska det ju stå.

Men. Såhär var det. Det har kommit en del snö. I onsdags kväll var jag osäker på om jag skulle ta mig till kontoret dagen därpå pga redan ymnigt snöfall och löfte om mer. Igår morse var garaget så pass igensnöat och innegården oplogad att Berit (lådcykeln) inte var att tänka på. 

Hon är heller inte speciellt smidig så plogvallar är besvärliga. Det går inte lyfta henne och kör framvagnen fast är det kört. Iallafall, jag tog bussen till jobbet och det var bara ett sidospår. Sen igår kväll kom jag tillbaka från simskolan, med båda barnen i Berit. Innegården och parkeringen var fortsatt oplogade efter jobb och skola men då hade vi iallafall tid att skotta fram vår trofasta tant för egen maskin (plus att jag ju hade koll på att cykelvägarna var ok för framfart.) 

I alla fulla fall. Vi svänger in på parkeringen och bländas omedelbart av plogtraktorns skarpa extraljus. Nu minsann, strax efter åtta på kvällen, har den kommit till vårt kvarter. Jag är inte dum eller missunnsam. Jag fattar att plogbilarna gått som galningar över stan hela dagen. Ja hela föregående natt också. Även om jag varken kan se föraren pga helljus i ögonen eller skulle kunna veta just något om henom även om jag kunde det så är det ju en kvalificerad gissning att människan är trött, less och vill få undan skiten (snön) så hem kan få gå av passet nån gång. 

Men. Det som händer är att traktorn går fram och tillbaka över parkeringen, precis framför garaget där jag vill parkera Berit, i en sån jäkla fart att jag inte törs lita på att föraren ser mig. Så jag kör istället in Berit så långt jag kan framför raden av parkerade bilar (där traktorn inte kör) och när jag inte kommer längre pga snön säger jag åt barnen att springa till porten och gå in och vänta. Vilket de gör. De har inte nycklar till lägenheten (jag behöver ju kunna låsa upp garaget) så de trycker bara in portkoden och ställer sig med näsorna mot dörrglaset och bevittnar det som händer härnäst.

Jag tänker att det är kanske bäst att låta plogaren do his thing och ställa Berit i garaget senare så jag låser cykeln intill väggen, tar så mycket av badväskor, cykelbatteri och matvaror jag kan bära och pulsar mot porten.
Då kommer traktorn plötsligt mot mig i full fart.
Tvärstannar sedan och blockerar min väg till porten. 
Vi står så, jag och traktorn, frusna i våra positioner några sekunder innan jag vänder och går tillbaka till Berit. Tänker inte krypa under skopan, längst med traktorn i djupsnö, mot porten då jag ju inte vet 100% att föraren sett mig och tänker att det är det jag ska göra. 
Jag går nu framför traktorn, medan denne kör efter, jag tappar en liter fil, vänder mig om och ser hur traktorn kör över filpaketet.
Jag slänger ner övriga grejer i lådan på Berit, låser upp cykeln och drar den baklänges genom snön medan traktorskopan på riktigt är 2 dm från lådcykelns framkant. 
Typ hotad av en traktor.

Jag backar, han (för nu är det en man jag hatar i förarhytten trots att jag fortfarande inte sett människan) fortsätter köra på, i exakt samma hastighet så att han hela tiden har traktorskopan bara några decimeter från mig. 

Jag får in Berit i garaget, låser och går till porten där mina barn står med uppspärrade ögon och darr på läppen. Så fort jag får upp dörren början lillskruttan gråta "han körde över filen!"

Det gjorde han. Det blev rostmackor till frukost istället.
Nånstans under snön på parkeringen finns ett hårt, platt filpaket.
Och nånstans i stan finns en traktorchafför som kanske borde fundera på lite anger management.