Milstolparna

Lillskruttan tappade sin första tand för några veckor sen. 
Första tanden för min sista bäbis. 
En stor grej? 
Det kändes så. Det kändes milstolpe. Nu ser jag hennes glugg och hennes kompisars gluggar på förskolan som hon bara ska gå på en termin till och tänker, ja nu är snart den här fasen över. Också.

Av alla de milstolpar man liksom räknar till de klassiska, de stora, var det nog ingen som direkt kändes så milstolpig för mig. De kändes allihop, de gjorde de visst det. Men inte sådär Wow, milstolpe.
Att flytta hemifrån.

Att gifta sig.
Att köpa hus.
Att skaffa barn.
Speciellt, javisst.
Men nja. Nä, inga milstolpar.

När jag och min man varit tillsammans i drygt 5 år och gifta kanske ett halvår så föreslog han att vi skulle skaffa ett gemensamt konto. Mycket rimligt egentligen, kanske konstigt att vi inte gjort det tidigare. Men jag fick akuta commitment issues och började känna att ska vi verkligen...? det kändes som ett väldigt stort steg. Never mind att vi redan gift oss liksom. Känslan var milstolpe i kvadrat. 

När vi bott i vårt första gemensamma hus, alltså villan vi ägde, i några månader så tyckte min man att vi behövde en frysbox i garaget pga vi hade en såndär klassisk amerikansk kombinerad kyl och frys i köket där kylen får 80% av utrymmet och frysen endast rymmer lite glass och nån bortglömd matlåda.

Rimligt.
Så han köpte en frysbox. 
Och då fick jag igen ett milstolpigt tryck över bröstet och höll på att vika mig under tyngden av alla plöstliga vuxenpoäng. Att vi ägde ett hus....? Aja det var väl ingen stor sak. Men en frysbox i garaget! Herregud. Det var jobbigt att acceptera. 

Och så har det hållit på. Vi köper sommarstuga och det äldsta barnet börjar skolan. Min milstolpebarometer är lugn. Så tappar minstingen en tand och den rycker till och gör utslag. 

Det är inte logiskt, men det är mina emotionella milstolpar.