Varning för skryt men lite sårbarhet också för man är ju människa

Efter några veckor (jamen sen julledighetens slut typ) av upplevd uppförsbacke utan slut och utöver det en allmän opepp på jobbet, så ljusnade det lite idag.

Ett bra samtal med min chef.

Och så de nya lönerna.

Jag hade högst procentuell ökning på kontoret. Igen. 

”Jag brukar ju göra det” sa jag ödmjukt när chefen meddelade att jag vunnit ligan.

Men så här stor ökning har jag aldrig haft.

Jag behövde det.

Inte pengarna, så. Utan erkännandet.

Klappen på axeln.

Det är en lång väg kvar innan jag kommit dit jag vill i karriären, och de senaste veckornas små (men ändå) motgångar har tärt på mig, mer än jag kanske vill erkänna.

Så att höra chefen säga ”då kan prefekten få tycka det, men min lojalitet är med dig” det behövde jag också.