Det var skönt att få gråta ut och tycka synd om mig själv.
Skönt att unna mig självömkan.
Skönt också att minnas att jobb är bara jobb.
De där svängningarna mellan upp och ner. Hopp och förtvivlan.
Tänk den som inte kände något alls.
Det händer så mycket och är så mycket att göra att jag nästan börjar stänga ner. Känns som att stå i en bubbla och se hur det stormar utanfö...
No comments:
Post a Comment