Hoppas det. Att jag använde det rätt alltså, inte att.... ni fattar.
Och ni avgör.
Och ni avgör.
Andra halvan av sportlovet ska vi återigen vara hundvakt åt den lilla lurvtuss som med jämna mellanrum gästar vårt hem. Barnen gillar det. Katten not so much. Och jag ser det mest som en tjänst jag gör åt en vän. Alltså jag hatar inte hundar, men det finns flera anledningar till att vi inte har en egen om man säger så. Jag är ganska säker på att jag skrivit om detta flera gånger tidigare, så ber om ursäkt för upprep.
Första gången vi passade den här lilla vovven var under brinnande pandemi. Barnen var typ 1 och 3 och klättrade på väggarna. Vi hade ingen katt då heller. Och då var det ett välkommet och välbehövligt kaos att slänga in en hund i mixen och få fokusera på något helt nytt i några lediga påskdagar.
Absolut.
Då var det verkligen win-win.
Då var det verkligen win-win.
Men nu.
Fast forward är det här kanske 6-7 gånger senare och jag har som sagt inget direkt emot att vara hundvakt, då hade jag inte sagt ja, men jag tycker inte att det är superkul och det är en hel del extra jobb. Framför allt för mig.
Fast forward är det här kanske 6-7 gånger senare och jag har som sagt inget direkt emot att vara hundvakt, då hade jag inte sagt ja, men jag tycker inte att det är superkul och det är en hel del extra jobb. Framför allt för mig.
Så. För några veckor sedan fick jag, inte oväntat, frågan om sportlovet. Kunde vi vara hundvakter då? Nä, så ställdes inte frågan, den ställdes såhär : Vill ni vara hundvakter?
Men jag svarade inte på frågan om vi ville.
Jag svarade att vi kunde, andra halvan av lovet, då vi kommit hem från fjällen.
Jag svarade att vi kunde, andra halvan av lovet, då vi kommit hem från fjällen.
För jag antog ju, vilket också visat sig korrekt, att de skulle åka bort och behövde hundvakt. Jag antog också, att ingen i familjen skulle vara kvar hemma för då skulle ju per definition min första tes fallera. Då skulle de inte behöva hundvakt.
Okej. Det här vart babbligt och jag ska komma till sak.
Såhär är det.
Mina nyseparerade vänner har delad vårdnad om sina barn och sin hund a la varannan vecka-principen. Den som har barnen har också hunden. Och nu ska ena föräldern åka bort med barnen på lovet och den förälder som inte ska följa med pga skilsmässan vill inte ha hunden på veckan som inte är hens.
Vill inte.
Ha sin egen hund.
Eller det passar kanske inte så bra eller vad vet jag, men det var den (bristande) förklaring jag fick när jag frågade, bara i förbifarten, Aha vars ska P vara på lovet då eftersom ni behöver hundvakt?
Såhär är det.
Mina nyseparerade vänner har delad vårdnad om sina barn och sin hund a la varannan vecka-principen. Den som har barnen har också hunden. Och nu ska ena föräldern åka bort med barnen på lovet och den förälder som inte ska följa med pga skilsmässan vill inte ha hunden på veckan som inte är hens.
Vill inte.
Ha sin egen hund.
Eller det passar kanske inte så bra eller vad vet jag, men det var den (bristande) förklaring jag fick när jag frågade, bara i förbifarten, Aha vars ska P vara på lovet då eftersom ni behöver hundvakt?
P ska ingenstans.
P ska vara hemma och jobba.
Jag tappade hakan.
P ska vara hemma och jobba.
Jag tappade hakan.
Och känner mig något lurad.
Känner definitivt att nästa gång jag får frågan om vi vill vara hundvakter så kommer jag nog svara ärligt på exakt den frågan. Om vi vill. Inte om vi kan.
Känner definitivt att nästa gång jag får frågan om vi vill vara hundvakter så kommer jag nog svara ärligt på exakt den frågan. Om vi vill. Inte om vi kan.
Men jag vet inte.
Am I The Asshole?
Am I The Asshole?
Not The Asshole (NTA)! Klart personen ska ta hand om sin egen hund! Om den kan!
ReplyDeleteOk. Fortsättning. De kanske TROR att ni älskar att hundvakta, och vill inte ta ifrån er den chansen.. Men ändå, NTA!
ReplyDeleteÄäääämen vaffaaaaan, vilka märkliga kompisar... NTA!!!
ReplyDeleteSom hundinstruktör har jag sett måååånga exempel på detta. Min gissning är att det har varit frun och barnen som varit drivande i skaffa-hund-frågan och att P fått gilla läget med det uttalade eller outtalade löftet och villkoret att han inte ska behöva ta något ansvar. Funkar ju så länge man är en familj och kan hjälpas åt, kanske inte jättekul när man ska dra lasset själv (barn i all ära, men det där "jag lovar att gå ut med hunden varje dag i alla väder" är ju inget jag skulle bygga upp mitt hundägande på) även om jag också sett många exempel på par som skaffar hund där den ena från början inte är ett dugg intresserad och sedan går ALL IN.
ReplyDeleteHur som helst, angående vem som är the asshole. Det är P, för oavsett omständigheterna så är det hans liv, hans hund, hans ansvar att göra något åt situationen som han uppenbarligen inte vill ha. Enligt mig dårå.
Ja, mycket märkligt. Mamman borde ha försökt få pappan att ha hunden den veckan. Sen om han inte kan så får de la försöka hitta hundvakt. Blir ni ersatta på nåt sätt?
ReplyDeletetack för kloka tankar! måste bara tillägga här att P är mamman (och hennes initial, inte P som pappa)...
ReplyDeleteOch ja, jag tror att de tror att vi älskar att hundvakta, eller rättare sagt att våra barn älskar det (vilket de till viss del gör) men inte alls inser extrajobbet det innebär för mig
Det låg tydligen närmast till hands för både mig och Sparkling att anta att P var en man som ville slippa från sitt ansvar... hehe (Sparkling, du får dementera om du vill!)
DeleteHaha, ja det utgick jag helt automatiskt från pga emperi, men det var väl undantaget som bekräftar regeln då 🤣
DeleteVerkligen suprrkonstigt och känns snarare som ett slags maktspel mellan föräldrarna till hunden.
ReplyDelete