Eller ja, okej. Det ena barnet äter räkor också.
Och båda gillar sjögrässallad.
Köpte spontant en liter jordgubbskräm i helgen. Jag trodde knappt att det fanns längre. Jag tyckte inte om kräm som barn (har svårt för den konsistensen) så det har liksom aldrig fallit sig naturligt att servera det heller. Men nu fick dom prova. Den ena älskart, den andra äter men avstår lika gärna.
Den ena dricker mjölk som en kalv men gillar inte varm choklad. Den andra vill bara ha bubbelvatten, om man nu inte kan få varm choklad förstås.
När det bjuds semla slickar den ena av grädden och tackar för sig. Den andra gräver ur mandelmassan och äter med sked tills en ihållig bulle står kvar på tallriken.
En vill inte ha makaronerna stuvade, men häller glatt "vit sås" (vitlöksdressing, kebabsås, hamburgerdressing, what have you) på all sorters mat.
Den andra vill ha stuvade makaroner, men skyr all sås utom ketchup i övrigt.
Den andra vill ha stuvade makaroner, men skyr all sås utom ketchup i övrigt.
Och även om jag i stunder kan ha svårt att komma ihåg deras preferenser, och naturligtvis finner det lätt frustrerande, så skulle det aldrig falla mig in att ifrågasätta dem.
Obs, jag låter dem inte säga att nåt är äckligt utan att smaka, och jag går inte med på att de från en dag till en annan plöstsligt avskyr något när jag fattar att de bara vill slippa ifrån bordet och gå och leka.
Men man måste få tycka om olika och man måste få kunna ändra sig.
Min man ifrågasätter fortfarande, efter 18 år tillsammans varför jag inte tycker om wienerbröd och andra bakverk med såndär frasig deg som smakar papper och bara faller sönder.
Och kan inte gå med på att jag anser att varken pasta eller potatis har att göra i soppor.
Som om argument skulle få nån att ändra smak.
Obs, jag låter dem inte säga att nåt är äckligt utan att smaka, och jag går inte med på att de från en dag till en annan plöstsligt avskyr något när jag fattar att de bara vill slippa ifrån bordet och gå och leka.
Men man måste få tycka om olika och man måste få kunna ändra sig.
Min man ifrågasätter fortfarande, efter 18 år tillsammans varför jag inte tycker om wienerbröd och andra bakverk med såndär frasig deg som smakar papper och bara faller sönder.
Och kan inte gå med på att jag anser att varken pasta eller potatis har att göra i soppor.
Som om argument skulle få nån att ändra smak.
Herman gillar det mesta, men när han är mätt avslutar han med att säga "jag tycker inte det här är gott längre". Ibland efter att ha tryckt 1,5 tallrikar. Men han gillar mest beige mat med rött såklart. Elvira älskar sushi, hon äter makirullar utan soja och säger att laxen är godast. Herman älskar misosoppa så han får hennes när vi köper sushi. Idag lärde jag honom att Japansk soja på basmatiris är en smakförhöjare så undrar om han inte kommer våga närma sig sushi snart!? Det kommer bli dyrt, inte undra på att vi fick en julklapp av lokala sushitanten, vi lär ju stå för 10 procent av hennes omsättning 😅
ReplyDeleteBeige mat med rött till är nog många barns favorit. Sammanfattar även barnmenyn på de flesta restauranger
ReplyDeleteI Storbritannien är det *nånting* med chips and beans som dominerar barnmenyerna, och massa andra menyer för den delen. När Paul och Rob bjöd mig och Emma på fryspizza med pommes och vita bönor höll vi på att skratta ihjäl oss. Little did we know.
ReplyDelete