Kör med mig, tack!

Min psykolog, herregud vad jag känner mig som en bortskämd västerlänning med icke-problem när jag skriver så, men men... nu är det som det är.
Behovspyramiden och så vidare. 

Iallafall, vi försöker igen. Min psykolog är en kvinna med både glasögonbågar och ryggrad av stål. Hon är snäll och lyssnar, jodå det gör hon. Men sen är hon 110% business och styr upp och problemlöser.
Jag drogs såklart till henne av en anledning.
Jag har extremt svårt för meshurtiga människor som driver på utan go. Typ gyminstruktörer som helt osvettiga går runt och halvhjärtat hejar på motionärerna medan de själva mest verkar fundera på annat. Eller terapeuter som bara "mmm...mm..... vad jobbigt.... hur känner du då?" med röst som rosa sockervadd.

I min förlossningsplan när lillskruttan skulle födas skrev jag att jag ville ha en barnmorska som var mer arg bibliotekarie än snäll mattant. Det fick jag också, fan vad vresig hon var. Jag ryser fortfarande när jag tänker på den barnmorskan, minns att Dylan vid ett tillfälle till och med viskade ”krysta nu för hon blir så arg….”

Ibland får man både vad man ber om och vad man behöver. Min psykis daltar inte. Hon säger som det är och ger mig uppgifter och läxor och låter mig veta att om jag inte gör som hon säger så är hon heller inte så intresserad av att lyssna på mitt gnäll. Min läxa till nästa gång är att skriva ett brev till min man där jag tar upp en rad punkter vi (hon och jag alltså) tillsammans tagit fram.

Det är bra. Det blir nog bra.

In other news har jag tagit på mig att leda en del av en fokusgrupp nästa vecka som jag känner mig ganska väldigt obekväm med. Måste verkligen sätta mig in i materialet och läsa på som attan.
Det är därför jag sitter och bloggar nu…