Ny rant på gammalt ämne

Polska negmammans kanadensiska karl fyllde 50 i helgen. Han har tidigare sagt att hade de inte träffats så pass sent i livet hade han gärna skaffat uppemot 8-10 barn. Nu får de kanske nöja sig efter det tredje som ju ska kläckas om bara nån månad. Han har även sagt att när han träffade polska negmamman (fast han kallar henne ju såklart inte det) så var det som om ljuset kom in i hans liv.
Såatte. 

Vi var där på kalas iallafall. Inomhus pga regn. Tre vuxna och fyra barn. Ingen stor fest, och trevligt visst.. Men precis som när vi var där senast så, mitt tålamod med hennes berättelser och sätt att uttrycka sig börjar vara så kort att jag knappt kan hålla god min längre. Jag tänker att det är en kombination av min allmänna stressnivå och mitt numera rätt korta tålamod, och det faktum att min man inte är där och hör det han också. Så att vi kan utbyta blickar och bolla det sen.

 Jag berättade kort om min oro inför resan och all covid-testning. Inte för att jag förväntade mig sympati (bahahahah) utan för att jag (tack vare mitt geni till syster) nu har en plan som eventuellt påverkar vårt deltagande i deras dotters födelsedagsfirande i juni, precis innan avresa.  Först försökte hon övertala mig att det inte alls var USA som krävde negativa provsvar utan att allt reglerades av flygbolagen. Jag bara Njä, jag har ju varit inne på både CDCs och DHSs hemsidor och de verkar nog ändå ganska övertygande om att de inte tänkt släppa in nån, oavsett nationalitet, vaccinstatus och tidigare sjukdomshistoria, om de inte kan visa upp ett negativt test. Hon skakade bara skeptiskt på huvudet och sa, med sin polska accent But I wouldn’t worry about it all, the odds are so low…

Senare under kvällen, på tal om chanserna/risken att jag är ensamstående mamma även till hösten, säger hon (med samma totala avsaknad av empati och inkänning) I don’t think you should do it, it would be too hard.
Som vore det ett f-ing 5k fun run. Nåt lite tokroligt jag funderar på, som en kul grej bara Men asså jag veeeeet inte, vad tycker duuu?! *tuggummibubbla*

Men det MEST störiga (jag vet, det här blir långt och förmodligen måttligt intressant, ’schäkta) var hennes konstanta och ohämmade Finlandsvurm. Flera gånger under eftermiddagen och kvällen fick jag bita mig i tungan för att inte tappa det och skrika ”Men flytta tillbaka till f-ing Finland då!!”
Hon älskar Finland. Det gör de bägge två, men mest hon.

Med risk för att jag redan berättat detta så drar jag det väldigt kort... De träffades i Finland, båda deras barn är födda där, och när de efter nåt år i Skottland (dit de flyttade pga hans jobb men vantrivdes väldigt) ville tillbaka fick han istället ett jobb i Sverige och de tänkte att jamen det är väl typ samma lika, och flyttade hit. Men ända sedan vi träffades har de pratat om att flytta tillbaka till Finland. Mest intensivt i början, då var de måna om att barnen inte skulle glömma finskan och flytta innan äldsta började skolan så han fick börja förskoleklass där. Sen verkade det mer som att de längtade tillbaka men ändå accepterat Sverige och sonen går ju skola här nu osv. Men nu har han (alltid han, hon jobbar inte mycket) två olika jobb på gång i Finland och då har liksom glöden inom henne blossat upp i full majbrasa.
Jag vet ingen som älskar Finland som hon, och jag känner några finnar.

Det är en kärlek polerad av glömska och avstånd. Allt är perfekt i Finland. Barnen äter sina grönsaker utan att klaga. Lärare och pedagoger har bättre disciplin. Galonbyxorna är tätare och blöjorna torrare. You name, it’s better in Finland.

Precis som med allt annat så går det inte att argumentera med henne. Det är bara att ta in och försöka att inte ta åt sig. 

Barnen var glada och trötta när vi gick därifrån. Jag var mest trött.