En blöt Buddha senare

Jag har precis varit på mitt livs första meditationssession. Har en kompis från studietiden som flörtar stenhårt med Buddism, veganism, fastar på fastan, håller på med improvisationsteater och har byxor med väldigt låg gren. Ni fattar. 

Fick en inbjudan och tänkte att tja.... jag är ju annars den som går från gruppträningspassen när det är dags för stretch, smiter från shavasana på yogan, svarar Öh? på frågan "hur återhämtar du dig?" såatte.... kanske skulle prova ändå.

Sagt och gjort.
En beskrivning av upplevelsen skulle kunna vara typ såhär:
Under en halvtimme satt 8 personer, tillsammans utan att känna varandras namn eller bekymmer, i ordlös gemenskap där var och en i samhörighet fick utforska sitt eget inre landskap och finna en stunds ro i vardagen medan lätta droppar dansade i luften. 

Eller typ såhär:

I 25 kalla minuter satt 8 svennebananer på en regnig altan och frös framför små buddastatyer. Alla var tysta men bara några få lyckades sitta helt stilla. Om man nu ska tävla i nåt alltså. 

Båda är sanna. 

Jag hade nog inte förväntat mig så mycket, men trodde att det skulle vara lite mer guidat, typ som avslappningsövningarna man hade i skolan där man låg på golvet och fokuserade på kroppsdel efter kroppsdel i tur och ordning.

Men så var det inte alls.
Vi lämnades helt ensamma med våra tankar.
Och regnet.