Hemma på mellanlandning

Ända sedan jag satt i intervjuer för mitt nuvarande jobb har det varit tydligt uttalat att jag förväntas ta en ledande roll.  Det gör mig obekväm på ett sätt som är svårt att sätta fingret på. Jag vill säga att jag inte är någon ledartyp, men jag vet inte om det är sant. 
Jag är snarare en vallhund, springer runt och nafsar folk i hälarna om de försöker med några dumheter och ser till att flocken håller riktningen.
Leder bakifrån.
Nu har suttit i en projektledarkurs i tre dagar och tänkt att å ena sidan: ja såklart, hur svårt ska det vara? och å andra sidan: jag skulle aaaaldrig kunna leda ett sånt massivt projekt själv.
(obs vet att alla projekt inte är massiva, men de flesta vi jobbar med/inom är det)

Typiskt kvinnligt tveksamhetstänk, tänker jag. Vi är ofta våra egna största bromsklossar.
Inte alla, men många.
Jag.

Nu är jag tillbaka i verkligheten, skulle egentligen ha haft utvecklingssamtal idag men min chef är förkyld så det är framflyttat.
Känns skönt, orkar inte riktigt reflektera över mig själv och min roll något mer just nu.