På barnavdelningen satt en kvinna med en pojke på kanske 4 år. Hon försökte få honom att engagera sig i en bilderbok på spanska.
Kvinnan (och pojken) var av allt att döma amerikaner. Hennes uttal av de spanska orden vittnade också om att hon inte var född spansktalande.
Pojken var totalt ointresserad av boken och orden han fick upplästa för sig.
Looky here hun! El pajaro… it means bird!
And arbol means tree! See! Look at the picture!
A bird… un pajaro, in an arbol!
Men pojken tittade på allt och alla runtomkring och struntade i boken och de spanska glosorna.
Men pojken tittade på allt och alla runtomkring och struntade i boken och de spanska glosorna.
Under tiden sätter sig mina barn och bygger Lincoln Logs och tjattrar med varandra på svenska.
Jag märker att kvinnan noterar det.
Hon lägger undan den spanska boken.
Sneglar på mig.
Hon vet att jag pratar engelska för hon har hört mig prata med en bibliotikarie nyss.
Jag säger något i stil med Kom ihåg att allt ni drar fram ska ni också plocka undan innan vi går! till barnen. På svenska, såklart.
Kvinnan ser ut att vilka säga något men tar istället fram en barnbok på engelska och börjar läsa för sitt barn.
Som nu faktiskt lyssnar.
Jag säger något i stil med Kom ihåg att allt ni drar fram ska ni också plocka undan innan vi går! till barnen. På svenska, såklart.
Kvinnan ser ut att vilka säga något men tar istället fram en barnbok på engelska och börjar läsa för sitt barn.
Som nu faktiskt lyssnar.
Ibland pausar hon och kollar på mig. Men hon säger inget. Så jag säger inget heller.
Jag tänker att hon är en klassisk amerikan som tror att flerspråkighet automatiskt betyder att man är smart och med all välvilja försöker lära sitt barn lite spanska. Ett språk som hon tyvärr inte verkar riktigt behärska själv.
Vidare tänker jag - att hon tänker - att jag är som hon, men har lyckats lära mina barn ett annat språk.
Vilket får henne att nyfiket undra hur jag bar mig åt.
Därför känner jag nånstans att jag skulle vilka förklara för henne, att det visserligen inte finns några nackdelar med att växa upp tvåspråkig (tvärtom ju) men det är nästintill omöjligt att som förälder lära ditt barn ett språk du inte kan själv.
Och inte omöjligt, men svårt, att som en vuxen lära ditt barn flera språk.
Barn som lär sig flera språk associerar ofta ett språk med en person (mamma, pappa, mormor, etc.), eller kontext (förskola, skola, hemmet, etc.) och lär sig grunderna i språket långt innan de förstår konceptet "språk."
Att mina barn kan sitta och tjattra på svenska för att de är svenska.
Inte för att jag lyckats med nån speciell inlärningsmetod.
Jag tänker att hon är en klassisk amerikan som tror att flerspråkighet automatiskt betyder att man är smart och med all välvilja försöker lära sitt barn lite spanska. Ett språk som hon tyvärr inte verkar riktigt behärska själv.
Vidare tänker jag - att hon tänker - att jag är som hon, men har lyckats lära mina barn ett annat språk.
Vilket får henne att nyfiket undra hur jag bar mig åt.
Därför känner jag nånstans att jag skulle vilka förklara för henne, att det visserligen inte finns några nackdelar med att växa upp tvåspråkig (tvärtom ju) men det är nästintill omöjligt att som förälder lära ditt barn ett språk du inte kan själv.
Och inte omöjligt, men svårt, att som en vuxen lära ditt barn flera språk.
Barn som lär sig flera språk associerar ofta ett språk med en person (mamma, pappa, mormor, etc.), eller kontext (förskola, skola, hemmet, etc.) och lär sig grunderna i språket långt innan de förstår konceptet "språk."
Att mina barn kan sitta och tjattra på svenska för att de är svenska.
Inte för att jag lyckats med nån speciell inlärningsmetod.
Men sen tänker jag att det kanske hon fattar.
Vad vet väl jag om henne och vem är jag att komma här och komma?
Och om hon vill försöka få sitt barn lite intresserad av ord på spanska så är det väl bara positivt?
Så jag säger ingenting.
Men känner mig ändå som en show off.
No comments:
Post a Comment